Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har, har jag förstått, rätt få minnen från min barndom. Dessutom är jag dålig på att minnas enskilda saker och händelser, även som vuxen. Jag kan minnas större skeenden utan problem och enstaka grejer, men om någon säger “minns du när du gick på högstadiet, hur du avskydde att…” så har jag ingen aning om vad de pratar om.

När jag var yngre tyckte jag att det var knepigt, det här med att ha så lite minnen. Jag har skyllt det på främst mamma och att jag mått så dåligt som barn, tonåring och ung vuxen. Men ganska nyligen började jag tänka om.

När man mår dåligt – oavsett om det är för att man just separerat, någon har dött, man har en depression eller annan psykisk ohälsa, så är det lätt att älta. Jag ältar också – hela tiden, faktiskt. Men det är skillnad på ältande och ältande, och det är skillnad på att fastna i sitt ältande såpass att man inte kommer loss, och att älta men ändå leva i nuet. Och så beror det på vad det är man ältar.

Jag ältar inte min mamma längre, till exempel. Det är länge sen jag slutade med det. Vissa saker (som ens morbrors plötsliga död i badkaret) väcker tankar och känslor till liv, javisst, men det blir inget ältande. Däremot ältar jag mina äckliga grannar. Men jag ältar dem därför att de finns där, de påverkar mig så fort jag ser skymten av dem (annars också, faktiskt).

Det jag försöker komma fram till är att min insikt handlar om att kanske, kanske är det så att jag inte ältar därför att jag vill lämna saker bakom mig. Leva och finnas i nuet. Det låter lite mer new-age än jag känner mig bekväm med (termer gör stor skillnad på hur saker uppfattas), men jag får leva med det.

Nu är jag ju inte en perfekt människa, så jag kan ju inte säga att det här alltid kommer att fungera. Men jag tror att jag så långt det är möjligt för mig ska anta inställningen att allt som hände igår får stanna där. Tappar jag stortån igår får den stanna där. Blir jag biten av en groda igår – stay put.

Det enda man kan uppfatta som klurigt är; vad gör man med alla positiva saker man är med om? Lämnar man dem bakom sig också, eller stoppar man ner dem i en positiv-ryggsäck?

Jag tror att en del skulle kalla det här iaf någon form av mindfulness. Jag är inte helt förtjust i begreppet (på ungefär samma sätt som jag inte gillar begreppet new age), och tror inte att det jag tänker mig är riktigt på samma sätt som det mindfulness inbegriper.

Poängen är i alla fall att det är en del i det här med att skapa sitt eget liv. Om man aktivt väljer att lägga negativa och destruktiva saker bakom sig och fokuserar på sådant som är bra och positivt, kanske livet blir lite roligare att leva!? För en person som lever med bipolär sjukdom kommer det här inte att gå som på räls resten av livet. Det kommer att vara många stora, fläskiga bumps in the road… Men har man riktig tur kanske det i alla fall bitvis blir en hyfsat jämn och trivsam väg att vandra.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet