Nu har jag sådär mycket jag både vill och behöver skriva om. Som att den begagnade (men nya för mig) symaskin jag köpte för ett par veckor sen beter sig så märkligt att jag på riktigt är nära ett sammanbrott. Jag skulle också kunna skriva en uppsats om den senaste uppdateringen av WordPress som i alla fall för mig fuckade upp hela min WP-administration, vilket är varför det tagit så lång tid innan jag ens kunnat skriva det här.
However.
Det jag ska fokusera på idag är den alldeles absurt märkliga händelse jag var med om för en vecka sen. Jag satt och sydde i godan ro (detta var innan symaskinen började fucka upp sig) när det ringde på dörren. Med tanke på mina grannar och hur jävliga de kan vara tycker jag inte att det är konstigt att min första tanke var “jaha, vad har jag gjort nu då?”.
Utanför dörren stod två kvinnor som visade sig vara poliser. Samma tanke for genom mitt huvud ytterligare en gång, samt ungefär en biljard tankar om vad jag faktiskt kunde ha tänkas gjort för fel.
Tack och lov hade jag inte gjort något fel. Däremot kom de med tråkiga nyheter.
Jag tror inte att jag någonsin har skrivit om min morbror. Mamma blev osams med honom när jag var barn (notera att det var hon som blev osams – jag tror inte att han blev det) och de träffades aldrig eller hade aldrig kontakt efter det. Inte heller vi barn – och det är bara jag och min äldsta yngre syster som träffar min morbror – fast jag tror inte att hon minns det sen vi var små. I vilket fall; vi träffade honom by mistake, mestadels, i samband med att mormor dog. Jag ringde och han kom hastande med en kollega (jag tror att det var hon som insisterade) och försvann med fartränder i arslet när han varit in till mormor på sjukhuset. Vi pratade i telefon vid något tillfälle i samband med mormors död också, men bortsett från det har jag inte haft någon kontakt med honom i hela mitt vuxna liv.
Det poliserna ville berätta var att man hittat min morbror död i sitt badkar.
Det väcker så extremt mycket tankar och känslor att hälften vore nog. Den som följer den här bloggen vet att jag och min mamma inte hade någon bra eller hälsosam relation. Under större delen av tiden mellan 13 och typ 30 eller så har jag skämts för att vara min mammas dotter, jag har känt mig besmittad av bara släktskapet, därför att hon kommer från så sjukliga förhållanden själv att, sett i bakspegeln, det inte är ett dugg konstigt att hon blev så jävla märklig som hon blev. Det gör det inte lättare som hennes dotter, dock. Framför allt inte när man påminns om det efter åratal av faktisk lugn och ro när det gäller henne.
Annat jag tänker är att jag vill hålla tal vid begravningen/kaffet efteråt, fast jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill att det ska bli en fin begravning för min morbrors kollegors skull, men jag inser ju att deras bild av honom troligtvis skiljer sig från min med tusentals mil eller så. Och vad fan säger man? Jag som knappt känt karln, men ändå känner att jag vet vart han kommer ifrån och hur det troligen har påverkat honom. Genom sig själv känner man andra, eller nåt. Och när jag ser bilder på honom känner jag precis exakt hans närvaro och hur den påminner om faktiskt framför allt morfar vilket efter vad jag fått reda på inte alls är vad min morbror skulle ha önskat.
Och så känner jag sån oerhörd sorg över att han levt så ensam. Jag känner sorg över den jag tror att han varit, eftersom jag vet varför han varit den personen. Om mamma var omöjlig att ha en relation till, var kombinationen mormor och morfar inte ett skvatt bättre. När mormor dog var jag också så ledsen för hennes skull, att hon tvingats leva sitt liv i en familj som var så dysfunktionell och destruktiv.