För ett gäng år sen var jag kontaktperson åt en kvinna här i stan. Hon är ett par, tre år äldre än jag och utvecklade som tonåring ganska tunga psykiska diagnoser. Jag ska inte berätta mer om henne som person, annat än att jag minns ett samtal vi hade en gång där hon sade att hon var avundsjuk på mig.
Varför hon kände sig avundsjuk? Därför att jag var bara lite yngre än hon, men levde ett liv som hon skulle ha kunnat leva om hon inte blivit sjuk. Och det kan jag säga utan att säga för mycket; hon är väldigt, väldigt sjuk.
Eftersom jag nu råkar anse att jag är åtminstone hyfsat empatisk så kunde jag förstå hennes avundsjuka då. Jag kommer ihåg att jag försökte vända på det och säga att hon kanske inte hade mitt eller någon annan “normal”, “frisk” människas liv, men hon hade ju å andra sidan ett helt annat perspektiv på livet.
Ett antal år senare märker jag att jag har ännu större förståelse för hennes avundsjuka. Om jag ser mig omkring på folk jag har umgåtts med mer eller mindre de senaste 20 åren eller så, så är det bara jag och någon enstaka till som har livssituationer som påminner om varandra. Det vill säga; ensamstående, lever på existensminimum, alternativt ensamboende föräldrar med sina barn på hel- eller halvtid, även här med svåra ekonomiska omständigheter.
Alla vi som har det så, har någon form av psykisk och/eller kognitiv funktionsvariation.
Så tittar vi vidare i kretsen av folk jag umgåtts med. Eller för den delen, på mina syskon. Och de lever helt normala liv. Är gifta, har ett knippe barn, Några bor i hus, andra i lägenhet. De flesta jobbar. Nån enstaka pluggar fortfarande – tror jag.
Don’t get me wrong – jag vill absolut inte ha barn, och jag kan leva utan att gifta mig. Det jag däremot skulle vilja ha är en fungerande relation och att bo i hus utan grannar (!). Jag har inga jättestora ambitioner att passa in på det där typiska Svensson-sättet. Men jag skulle vilja få livet att fungera utan att behöva kämpa så mycket. Och då är det ändå bättre med den saken än innan jag fick min diagnos, för då kämpade jag för livet varenda jävla dag.
Jag kan inte ens komma ihåg hur det känns när livet funkar. När man inte måste skramla ihop energi i flera dagar för att ta itu med tvätten. När man inte får ågren varje gång man tittar på eller ut genom köksfönstret för att det är så uppenbart att man skulle behöva tvätta fönstren. När man inte sitter och stirrar på dataskärmen (eller något annat) i flera timmar innan man lyckas lyfta arslet för att göra vad det nu är man ska göra.
Så jag kan identifiera mig med den här kvinnans avundsjuka. Jag kan tycka att det är fruktansvärt orättvist att jag ska behöva leva med den här skiten – trots att jag i alla fall vissa dagar, tycker att jag är värd så otroligt mycket mer än resten av universum sammanslaget.