TRIGGERWARNING
Jag brukar inte gilla TW, men eftersom jag vet att det finns ett flertal bipolära som läser här, och kanske andra som tycker att just det här ämnet är jobbigt… För den som inte känner till det, är jag liberal – och när det gäller självmord och frågan om dödshjälp tror jag att jag kan uppfattas som väldigt liberal. Det jag kommer att skriva om kan uppfattas som respektlöst, säkerligen arrogant och en hel rad andra fina epitet, för den som har ett traditionellt sätt att tänka om att livet är heligt och ska räddas till varje pris.
Jag tycker att det är väldigt tråkigt att folk tar livet av sig. Inte så.. eller jo, dels för deras egen skull, eftersom de missar så många upplevelser, men framför allt är det tråkigt för de som blir lämnade kvar. Anhöriga. Vänner. Släktingar. Arbetskamrater. Skolkompisar. Det är jätte, jättetråkigt.
Men jag måste ändå säga att jag kan förstå varför man gör det. Varför man tar livet av sig. Jag har bara känt mig riktigt jävla suicidal vid ett eller ett par tillfällen i mitt liv, men tack vare kompisar så gjorde jag aldrig något åt känslan. Däremot har jag, framför allt nu under sommaren, umgåtts med känslan av att mitt liv är fullständigt jävla meningslöst. Att jag aldrig kommer att kunna förändra det till det bättre. Att det inte är ett liv, utan en existens.
Och seriöst; hur kul tror ni att det är att känna så om sitt eget liv?
Jag har inte egentligen längtat efter att dö, men har inte känt mig särdeles lockad av att leva heller.
Sen vet jag att den här känslan kommer att ge med sig. När saker och ting börjar reda upp sig, vilket de – förr eller senare, kommer att göra, så kommer det att bli lättare att börja skapa det liv jag faktiskt vill ha. Inte det jag är tvungen att leva därför att det är det enda sätt som är tillgängligt för mig just nu.
Men. Och här måste jag dra in frågan om aktiv dödshjälp litegrand också. Av egen erfarenhet kan jag säga att en person som drabbas av en fysisk OCH kognitiv funktionsnedsättning som är så stor och så svår att hela livet förändras och man plötsligt står beroende av andra människor dygnet runt för att klara sig – då blir man deprimerad. Jag pratar inte om mig själv, utan om min sedan tonåren bästa kompis som var med om just detta. Hon var djupt deprimerad i åtminstone ett par år och tiggde mig och hennes före detta pojkvän om att hjälpa henne att dö.
Och jag förstår henne. På riktigt. Vi ägnade säkert 1½ år innan olyckan som orsakade det här, med att diskutera hur vi skulle vilja ha det om ganska precis exakt just det hände. Ingen av oss ville leva i den situationen. Och hela hennes liv blev så förändrat att det inte gick att känna igen. Folk runtom henne – läkare, assistenter och så vidare, sade alla att depressionen kommer att ge med sig. Och det gjorde den. Till slut.
Det jag vill komma fram till är frågan om en människa nödvändigtvis måste genomleva flera år av helvete för att det så småningom – men man vet inte när, kommer att bli bättre, men ändå inte bra eftersom personen ändå måste leva i sitt nya liv under villkor som ingen “frisk” människa skulle godta.
Om en person vill avsluta sitt eget liv, vem i helvete kan eller får ta på sig rätten att vägra personen detta?
På grund av detta blir jag lite nervös och lite anti hur man antar någon slags noll-vision om antalet självmord vi “ska ha” i Sverige. Jag tror att det är naivt att tro att vi någonsin kommer att nå siffran 0 när det gäller självmord. När det gäller självmord bland människor med psykisk ohälsa (oss psykfall) så kan jag bara berätta om min egen syn på medicinering som liksom ska funka som nån slags hjälp.
Om inte forskarna kan ta fram mediciner som ger klara och tydliga resultat inom väldigt kort tid (och då pratar jag om max ett par veckor) så att en person med exempelvis bipolär sjukdom själv kan se att det både kan bli och faktiskt blir bättre – så kommer det att fortsätta existera självmord i varierande grad. Jag har haft både otur och tur, i och med att jag först gått med medicinering som inte gjort nån nytta alls under ett par år, för att därefter hitta en som faktiskt fungerar och gör skillnad. Och där jag märkte snabbt resultat.
För att fortsätta funderingarna om hur man skulle kunna motverka självmord – det kanske behövs annat än vård. Om jag till exempel skulle få för mig att återigen drabbas av den fruktansvärt tunga skuld och skam över att jag är skuldsatt, som jag led av för ett gäng år sen… Då kanske jag skulle få för mig att jag vill dö, för jag kan inte bära det. Ok. I stället för att proppa mig full med piller, kanske man i så fall skulle hjälpa mig med a) skuldsanering, b) samtalsterapi om hur jag kan hantera min skuld och skam.
Allting är givetvis lättare i teori än praktik, och jag vet inte alls hur man ska hantera såna här frågor. Det jag skulle önska är att… well, att man i stället för att påtvinga (vilket det på många sätt och i åtminstone somliga fall blir) livet på folk, kunde fundera över vilken livskvalitet personerna har och hjälpa till där.
Jag känner att mina tankar blir mindre och mindre sammanhängande och vettiga 😀
Det får nog räcka såhär.