Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det här stället, alltså. Jag förstår inte hur jag ska kunna bo här utan att gå under. Och när jag säger gå under, menar jag gå under. Som i snudd på dö. Ibland slår paranoian och ångesten ner som hökar och griper tag i mig så jag blir vansinnig.

Det krävs inte heller särskilt mycket för att jag ska gå in i en paranoid ångestvägg av betong och slå mig blodig och blågul på en tusendels sekund. Vilken normal, vettig människa som helst skulle förmodligen tycka att det är skitsaker jag reagerar på – och så är det kanske. Jag pratade med en kompis om det idag, och vi sade båda två att alla händelser sedda en och en är varken stora eller särskilt irriterande på något som helst vis. Det skulle inte jag heller tycka – om det bara var en sak. Men när det är det ena efter det andra efter det tredje efter det sjuttonde – och ofta så små saker att det knappt går att förklara utan att vem som helst tycker att man är dum i huvudet… Men klumpar man ihop allting så blir det en sjujävla stor apparat som i alla fall jag inte klarar av att hantera.

Som till exempel att jag mailade VD’n hos min hyresvärd angående detta att en av kärringarna i trappen envisas med att ha porten uppställd från morgon till kväll (det kan handla om 8-10h/dag). vilket jag inte gillar av ungefär en biljard olika skäl. Jag har sagt till både hyresvärden, fastighetsskötarna samt sagda kärring, OCH jag stänger porten varje gång jag går ut eller in eftersom jag inte kan se någon anledning till att den ska stå öppen. Men tror ni att fastighetsskötarna eller hyresvärden lyssnar på mig och de – enligt mig legitima skäl, att hålla porten stängd? Nej, givetvis inte. Den här kärringen har alltså fått lov att ha porten uppställd – för att vädra. Varje dag. I 8-10 timmar. Och så sitter hon och kärringligan i bersån på gården, och liksom håller koll… så inte nog med att de tror att de har koll på alla som går ut och in – de har dessutom koll på när jag går ut och in med min hund. Jag försöker så gott det går att gå ut (och in) när kärringarna är inne och äter lunch (och tro på fan – portjäveln står öppen fast de är inne och inte har översikt) – men de sitter där hela dan – och nu även tidiga kvällar, fram till åtta, halv nio eller så.

taggtrad

Jag förstår att för dig som läser det här kanske det inte låter så hemskt. Ett gäng tanter som sitter och dricker kaffe i bersån på gården, liksom. Minst en av fastighetsskötarna tar gärna en kopp kaffe med dem på eftermiddagskvisten. Men jag kan lova dig; det är inte ett dugg jävla trivsamt eller hemtrevligt. Jag inser ju att det säkert är min bipolaritet som gör att jag känner mig så övervakad, bevakad, uttittad och bedömd, men alltså… jag går under. Det är så sjukt jävla jobbigt, och det är bara vissa dagar jag kan kliva ut och le när jag ser att de sitter därborta. Oftast mår jag bara dåligt.

Bortsett från min hyfsat stora ormfobi, att jag är höjdrädd och konflikträdd och lite annat sånt där vanligt man kan vara rädd för, så är en av mina största rädslor att få skit för saker jag själv tycker att jag gör som de flesta andra. Jag försöker vara så normal jag kan, men jag inser ju att folk sådär i största allmänhet kanske inte tycker att jag är det. Sen finns det ju givetvis olika sätt att vara normal på, och vissa sätt vet jag att det som är normalt för mig just nu, och har varit normalt för mig rätt lång tid, är jättekonstigt i andras ögon. Som till exempel min dygnsrytm.

Men alltså, vad fan. Seriously. Vad ska jag göra? Jag drömmer om att ha en annan dygnsrytm för att det vore trevligt att ha en “normal” sådan, och att kunna leva efter “normala” tider. Men… om jag går upp klockan nio är jag i vilket fall medvetslös i flera timmar. Jag kommer med all största sannolikhet att vara så trött att jag nästan somnar stående. Eftersom jag nu är sjukskriven och arbetslös finns det ingen som helst mening med att tvinga mig upp tidigt bara för att det ska passa andra människors syn på vad som är normalt.

waterdrops_2

Jag klär mig inte heller “normalt”. Jag klär mig i alla fall delvis efter den subkultur jag tillhör. Dessutom har jag många synliga piercingar. Inte så många tatueringar som jag skulle vilja, men de kommer (bara för att göra mig ännu mer onormal #eyeryoll). Så jag antar att jag sticker ut.

Men det gör ändå inte att jag till exempel tycker att det är ok att porten står uppställd somrarna igenom – enbart när kärringen i trappen vill. Jag tycker inte att det är ok att både hyresvärd och fastighetsskötare favoriserar henne, och fullständigt skiter i vad jag säger eller tycker. Mailet jag skickade till VD’n har jag inte ens fått svar på, och då innehöll det ändå lite annat än bara det med porten. Och ja, jag vet hur löjligt det låter när jag berättar om porten – och hade det varit vilken annan människa som helst hade denne förmodligen lyssnat på mig, och jag hade förmodligen inte heller varit fullt lika obstinat. Men som det är, går inte det.

Inom 2 – 6 veckor, beroende lite på hur vädret utvecklar sig, kommer jag att må bättre. När kärringarna inte sitter därute kommer jag inte att känna mig fullt så stressad, orolig, paranoid och ångestfylld. Men bor jag kvar här nästa år, kommer jag att må lika jävla crappigt igen på sommaren.

Och det kan jag säga. För första gången, tror jag, har jag umgåtts med tankar på självskadebeteende. Ännu värre än så, om jag ska vara ärlig. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle göra något riktigt drastiskt – jag har mina djur, mina föräldrar och syskon och så vidare. Men tanken finns, och även om jag inte gör något jättehemskt kanske jag återupptar mitt självskadebeteende sen jag var tonåring.

Och det enbart för att jag mer eller mindre är tvungen att bo kvar i det här jävla skithålet, med de här jävla vidriga människorna.

Fi fan.

Arkiv
Translate