Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har ägnat mig en hel del åt allmänt funderande sen förra veckan, och idag är jag mest intresserad av att skriva om LCHF igen faktiskt. Min boendestödjare var här en sväng, och påpekade att det faktiskt syns nu vilket såklart känns jävligt trevligt.

Förra veckan beslöt jag mig för att jag ska ta bort alla kolhydrater (för mig, vill säga, bort med grädde, craime fraiche och mjölk (som jag aldrig dricker förutom de gånger jag är sugen på ekologisk röd mjölk)) eftersom jag tycker att det har gått ganska sakta ett tag. Nån vecka eller så. Men sådär noterbart att jag inte noterat några större förändringar. Så igår var min första helt kolhydratfria dag. Eftersom jag inte har fickor på mina byxor har jag lösa sådana som sitter på bälte runt midjan, och jag drog också om detta eftersom jag sedan jag började (början på juli) minskat kanske tre fingrars bredd runt midjan.

Och vet ni. För första gången idag har jag känt ordentligt att det faktiskt gett resultat. Och det lustiga är att mitt åtdragna bälte nu känns något lösare än när jag knöt det – och det har inte gått 24h!!! Helt sinnessjukt! Och helt jävla fucking amazing.

Och så tänker jag att ifall någon skulle få för sig att kläcka ur sig en kommentar i stil med “vad duktig du är – fortsätt kämpa!” så kommer jag att bli både något förvånad och lite småirriterad.

Att äta LCHF innebär ingen kamp. Visst, det är ett nytt sätt att äta på som i alla fall jag själv inte är van vid. Men det är god mat, och fortfarande efter snart två månader har jag inte velat ha socker. Och det kommer från mig som har ett fruktansvärt tungt sockermissbruk i bakfickan. Att gå från att vräka i mig absurda mängder socker dagligen, till att inte ens se vare sig glass, choklad (som är mina tyngsta missbruk), eller för den delen bullar, chokladbollar och liknande. Jag tittar inte ens på, eller saknar, frukt som är en annan trigger för mig. Visst kan jag känna att det vore gott med nåt äpple eller så – men eftersom jag tror att jag kan trilla dit på det låter jag hellre bli.

Jag har ju varit väldigt inställd på det här med gastric bypass i flera år nu. Jag tänkte på det för nån timme sen när jag var ute med Ella, att… vad märkligt det känns, på ett sätt. Jag har varit inställd på att min viktingång ska inträffa – men sen. Nu har den börjat. Det går kanske inte lika snabbt som det skulle ha gjort med en operation, men jag ser ändå oerhörda fördelar för min egen del.

  • Jag styr över min viktnedgång, och jag bestämmer hur den ska gå till. Ingen har rätt att säga vad jag ska äta, eller för den delen, hur eller när jag ska äta det.
  • Min viktnedgång börjar nu och inte sen. Jag känner att mina tankar omkring min kropp förändras, och trots att jag behöver gå ner så mycket och har nästan hela resan framför mig så kan jag ändå känna mig själv i min nya kropp som jag håller på att skaffa mig. Det låter lite flummigt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar 🙂
  • Jag gillar det faktum att i de kokböcker jag tittat i är författarna noga med att man ska hitta det som fungerar för en själv. Nog för att jag kan uppleva att det är en viss halleluja-varning på en del rörelser som följer vissa LCHF-gurus (i brist på bättre ord), och jag retar mig på de som tycker att man ska äta ekologiskt och närproducerat, annars gills det inte. Men; jag tar mig friheten att strunta i dem ändå och göra det på mitt sätt och lära mig i min takt. Gillar man inte det – skit på’rej och glo åt ett annat håll, tack.
  • Jag gillar att viktnedgången på något sätt sker automatiskt – jag behöver inte anstränga mig för att den ska ske. Det är nog faktiskt det jag gillar allra mest, kombinerat med att jag får äta god mat.

Så jag tror att jag kanske ändå måste rekommendera LCHF för den som vill äta god mat och tappa i vikt 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet