Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

I tisdags hade jag ett långt, bra samtal med min boendestödjare. Igår träffade jag min pygmépsykolog som också kläckte ur sig något som verkligen fastnade. Jag säger ju att mental stimulans is the shit.

Nu börjar det så sakteliga dra ihop sig mot höst, så jag kommer automatiskt att börja må bättre. Sommaren är min sämsta årstid, och jag mår generellt rätt crappigt då. Som de senaste fyra somrarna eller så, har stor del av mitt dåliga mående grundat sig i grannkärringarna som häckar på gården från morgon till kväll, och att min paranoia slår över och blir jävligt dryg att leva med.

Jag tänker inte ge mig in i någon beskrivning av exakt vad vi pratat om, för det skulle kräva minst en avhandling – men som pygmépsykologen sade; när det handlar om situationen med grannar, paranoia och så vidare, så ger det mig ingenting annat än begränsad rörelsefrihet (eftersom jag anpassar mina ut-tider med Ella till när kärringarna är inne och äter lunch osv), och dessutom så försvinner jag själv eftersom jag lägger så mycket fokus på allt som har med dem att göra.

Så en stor sak jag har att tänka på är vart fan jag tog vägen mitt i den märkliga värld jag bygger upp runtomkring mig själv, som har med allt jag tror att mina grannar hittar på, tycker och tänker om mig och så vidare. Så det är något jag ska fundera på och utveckla.

Min största fetaste hardcore självinsikt kom dock i förrgår kväll när jag funderade över vad jag pratat med min boendestödjare om. Jag började undra om jag antagit en offerroll, och är det något jag har oerhört svårt för hos andra (och mig själv, när jag är medveten om det) är just offermentaliteten. Och jag insåg att jo, jag har nog tillåtit mig att bli ett offer för omständigheterna på sämsta möjliga vis. Alltså har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Den självinsikten är kluven mitt itu och det är en jävligt skarp egg kan jag säga.

Framför allt är den kluven därför att även om jag inte tycker om att vara ett offer (det är något jag lärt mig av min mamma som var expert på offermentalitet), så känns det ändå lite som att om jag nu jobbar på att komma ifrån den och bli min egen gud igen, så förminskar jag och förringar det lidande jag ändå gått igenom. Missförstå mig rätt; jag skippar gärna att gå runt och må dåligt mer än absolut, absolut nödvändigt. Men jag vill inte heller med nödvändighet acceptera till exempel det faktum att jag måste bo här i tid och all evighet. Jag vill inte bo här, det finns många anledningar till det (grannarna är faktiskt bara en, om än en stor sådan), och jag tycker att jag förtjänar att få flytta.

Att acceptera och lära mig leva med situationen känns på ett sätt som ett misslyckande. Jag förstår att det låter bakvänt, och det kanske det är…

Men grundtanken är på något vis; räknas inte mitt lidande?

För att inte tala om att jag på åtminstone några sätt kan tycka att det är att trivialisera min bipolaritet. Om jag accepterar situationen känns det som att jag säger till mig själv och alla andra “det gör inget att jag varit utsatt för mobbing och så vidare av mina grannar, jag vänder min sjuttonhundrabiljardte kind till nu och struntar i allt som varit tidigare, och ni behöver inte heller vare sig bekymra er ELLER hjälpa mig att flytta härifrån, för jag mår så bra ändå“.

Som ni märker finns det mycket att tugga på i det här. Det kommer nog att ta en liten stund, i alla fall, så ni kan ta en kaffepaus under tiden 🙂 eller kanske två, rentav.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet