Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har nu försökt, upprepade gånger, att skriva ett inlägg som på något sätt (bra, helst) förklarar hur jag mår just nu. För det är då fan inte bra, det är ett som är säkert. Faktiskt tvärtom – trots mitt Litium mår jag rätt crappigt.

Den där behållaren av glas (typ) jag pratade om, som är hel numer, naggas tydligen väldigt snabbt i kanterna, kan jag säga. Det krävs oerhört lite för att min paranoia ska kicka igång, för att den där ständiga oron ska ligga och gnaga i bröstkorgen. För att ångesten ska tränga sig på, oinbjuden. Tvivlet, ifrågasättandet av mig själv… det finns inte en enda bra och positiv tanke någonstans, kan jag säga.

Allt det här kan bero på ungefär en biljard olika saker, och jag tänkte ta upp i alla fall ett par, tre stycken.

Pollenallergi

Jag tror jag skrev för en eller ett par veckor sen att jag tror att jag är pollenallergiker. Jag har gått runt större delen av sommaren och trott att jag ska bli sjuk, men ingenting bryter ut och det har inte hjälpt med vare sig Alvedon eller Ipren. Jag är löjligt trött, både i kroppen och huvudet, är fruktansvärt orkeslös – jag orkar tamejfan ingenting. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Går runt och känner mig feberöm på huden, har feberont i kroppen – men jag har ingen feber. Det är så vansinnigt påfrestande att gå runt och känna sig såhär – utan orsak. Och så känner jag mig skyldig för att Ella, min hund, blir lidande för det. Jag orkar inte gå några längre promenader – förutom på nätterna. Klockan är nu 02.41 och vi kom in för kanske tio minuter sen, efter en längre promenad. Men dagtid… kommer vi dubbelt så långt som runt kvarteret får jag vara nöjd.

Jag har för övrigt bokat en tid hos min husläkare för att prata om just detta. Förhoppningsvis skriver han ut några vettiga allergitabletter som funkar. Nu är det ju inte så långt kvar av pollensäsongen – men ändå.

Livskvalitet rockar.

hunted_line

LCHF

Inte LCHF i sig, men frånvaron av mitt sockermissbruk. Om jag inte räknat fel går jag in på fjärde veckan nu. Jag har, bortsett från jordgubbar och björnbär, inte ätit socker alls sedan jag började. För mig som har ett tungt sockermissbruk är det en sjujävla stor omställning. Eftersom jag stoppar i mig så stora mängder fett har mitt sockersug helt försvunnit – men kroppen har fortfarande behovet och jag är ofta sugen, framför allt kvällstid. Eftersom jag inte har något socker hemma och inte heller är sugen på det, så äter jag något annat. Nu gör inte själva ätandet någonting i sig, men suget finns och orsaken till suget finns definitivt kvar. Har man inte haft ett sockermissbruk själv kan man inte föreställa sig hur det känns eller hur dåligt man mår när man inte har något att fylla det där behovet som whatever hålet består av, skapar.

Sist men inte minst har vi något som verkar totalt jävla omöjligt att förändra. Det borde inte vara det, men…

Min livssituation

Ni som följt min blogg en längre tid känner till den konflikt jag haft med två av mina grannar, hur övervakad, iakttagen, påpassad, utstirrad och så vidare, jag känner mig. I mitt eget hem. Hur jag upplever att min hyresvärd inte lyssnar eller förstår, hur de vägrar att hjälpa mig trots att jag bönar och ber på mina bara knän…

Men inte bara boendet, utan allt det här med ekonomi. Det är fruktansvärt tröttsamt att leva på försörjningsstöd. Det är fruktansvärt påfrestande att vara beroende av soc – punkt. Soc stjälper mer än de hjälper. Man kommer definitivt inte framåt, utan man står helt still och stampar. Vansinnigt frustrerande, jobbigt och påfrestande.


Alla de här sakerna får mig att gå runt och må rätt crappigt just nu. Jag känner skuld och skam över saker jag egentligen inte borde känna mig skyldig eller skämmas för. Men när det gäller mina grannar och allt deras skitsnack, hur övervakad jag känner mig och så vidare, så börjar jag inse att jag kanske är för annorlunda för att de ska acceptera att jag fungerar och beter mig annorlunda. Det fick mig också att inse att jag kommer inte att vilja bo här den dag jag återigen har ett förhållande, eftersom jag även på den punkten skiljer mig från normen.

Något som också retar mig nåt alldeles bedrövligt är det här med hur man på något sätt ska våga be om hjälp för att ens liv ska kunna förändras.

Jag har stolthet som slår i universums tak. Jag ber inte om hjälp i första taget. Jag står ut med en sjujävla massa skit hur länge som helst. Men när jag når taket på universum i fråga om att behöva hjälp – då vill jag också ha den. Och just nu tycker jag att jag inte gör annat än ber om hjälp. Men inte fan får jag någon. Inte på det vis jag vill ha, i alla fall. Inte på det sätt som faktiskt skulle kunna åstadkomma förändring av det slag jag vill ha.

Och jag tycker inte att jag ber om särskilt mycket.

Jag vill ha ett hem där jag trivs och känner mig trygg. Där jag får vara ifred, och där ingen lägger sig i hur jag lever.

Jag vill kunna plugga och jobba samtidigt, och få in såpass mycket pengar att jag klarar att hålla mig och djuren flytande. Kanske till och med ha råd att åka utanför stan nån gång emellanåt.

På fullaste allvar; hur jävla svårt kan det vara?

Facit: så sjukt jävla svårt eftersom ingen jävel verkar vilja vara behjälplig. Det är ett sjukt samhälle vi lever i där man inte klarar av att leverera den hjälp man påstår sig både vilja och kunna erbjuda.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet