Jag är så sjukt okoncentrerad och ofokuserad just nu. Har varit det ett litet tag – inte jättelänge, men.. ett par veckor, kanske!? Jag har inte skrivit så mycket som jag brukar, som ni säkert har märkt, och när jag har gjort det upplever i alla fall jag själv att det varit rätt.. ofokuserat.
Jag insåg just vad det beror på. Jag har ju som sagt var på grund av Litiumet börjat kunna tänka framåt och tänka att jag faktiskt vill göra saker. Sånt där som vanligt folk har i normala mängder, ibland i lite större mängder och så uträttar de underverk, typ. Jag antingen har det eller så har jag det inte. En av mina bästa kompisar sade det till mig idag, faktiskt – det är liksom antingen eller med dig. Mmmhmm, precis så.
Så nu när jag liksom kan tänka framåt, i projektidéer och så vidare, så gör jag det. Jättemycket. Jätteintensivt. På jättemånga saker. Och som vanligt så är det betydligt lättare att tänka på sådant som inte handlar om mig personligen. Men i just det här sammanhanget är just det oviktigt. Det som däremot är viktigt, är att…
Det är för många tankar. För många tankar, för många idéer, för många och för mycket av allting. Jag tänker i så stora grepp jag kan, men jag hinner ändå inte med.
Det ska tilläggas att det inte är en hypomani. Det här handlar om en människa som håller på att vakna efter en bunt år som nedsövd, i dvala. En människa som återupptäcker sina styrkor, sin kompetens, men framför allt sin vilja att göra saker, och vad att göra.
Jag vill ju föreläsa. Föreläsa om mitt liv med bipolär sjukdom, och de erfarenheter jag fått genom det. Jag vill prata inför många människor och yrkesgrupper, men kanske framför allt sådana som genom sina jobb träffar personer med bipolär sjukdom. Det kan vara läkare, sjuksköterskor, psykologer, kuratorer, handläggare på soc, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Polisen, folk som jobbar som God man, förvaltare, kanske till och med personliga ombud, boendestödjare… you name it. Det finns jättemånga som skulle ha nytta av att lära sig mer om hur det är att leva med sjukdomen.
Men så finns det andra saker jag också skulle vilja jobba med. Handikappfrågor är viktiga för mig. Sexualpolitiska frågor är också viktiga – ur ett liberalt perspektiv, mind you. Jag är för tillfället väldigt sugen på att starta en intresseorganisation för sexualpolitik med liberal grund.
För att inte tala om fotografi. Men fotografi är något jag kan använda mig av i alla de här andra sammanhangen. Kanske kan jag till och med blanda ihop en del saker och göra större grejer i nån slags mish-mash…
Jag vet inte. Det är nämligen för många tankar och idéer, och jag vet inte vart jag ska börja nånstans.