Den här bloggen handlar ju om mig och min bipolaritet, men ibland måste jag få skriva om lite annat som tar stor plats i mitt liv. Tänk, vilken tur att det är min blogg och att det är jag som bestämmer vad som får plats häri. 🙂
Min relation till mat har nog alltid varit mer eller mindre skum. Jag var inte så jättegammal när jag första gången sade högt att det var jag som hade kontroll över när jag ville äta, inte min mage (läs; jag kunde strunta i att äta även om magen tydligt upplyste om att den ville ha mat). Som med allt annat har det varit lite allt eller inget, när det gäller mat.
Det finns massor med saker som händer, främst i huvudet, nu när jag börjat äta LCHF. Jag tänker inte bli någon nörd som vägrar det ena och det sjuttonde och blah blah. Jag vill njuta och äta sånt jag tycker är gott. Men jag ska i alla fall försöka lista några saker jag kommit fram till under de två veckor som gått.
Jag har ett sockerberoende/missbruk. Redan under första dagen märkte jag att jag inte behövde socker. Jag har inte ätit någon som helst form av socker under två veckor – förutsatt att det inte finns socker inbyggt naturligt i jordgubbar. Däremot så visar det sig genom ett sug som gör att jag äter en eller ett par gånger mer än jag förmodligen behöver. Men mina coacher/rådgivare säger att det ger med sig så småningom, så jag tänker vägra skämmas för det.
Jag har varit tvungen att omvärdera begreppen hungrig och mätt. Jag är inte längre hungrig, om det inte gått väldigt många timmar sen jag senast åt. Men jag är inte heller mätt. Inte på det där sättet vi tänker, när vi säger mätt – som en klump i magen. Jag kallar det att vara icke-hungrig och icke-mätt. Det är inte riktigt samma sak – är jag icke-mätt vill jag äta. Är jag icke-hungrig kan jag låta bli att äta.
Jag skulle kunna tänka mig att LCHF-fasta. Jag har nämligen lärt mig att dricka te med en rejält stor klick smör och dessutom en äggula i (mixat i mixer). Det låter rätt snuskigt, men är faktiskt rätt gott. Man känner inte någon direkt smak av vare sig smör eller äggula, men det smakar annorlunda än te. Såklart. Och definitivt annorlunda än te med grädde. Men det här är något jag faktiskt blir sådär icke-hungrig på. Även om jag är på riktigt hungrig innan. Och även om jag inte blir det så ofta nu, har det hänt ett par, tre gånger på två veckor.
När det gäller hur det märks på kroppen – jag ska inte säga att det är jättemycket. Jag märker det på handlederna, på att mina pösbyxor, när jag drar upp resåren till att sitta under knät, sitter lösare än förut. Jag märker det på att mitt bälte med lösa fickor (för oss som inte kan ha handväska) sitter lösare. Första veckan fick jag lite finnar, men de är på väg att försvinna.
Alltså, det är en omställning. En ganska stor sådan, faktiskt. Det är ett helt nytt sätt att tänka omkring mat, att äta och så vidare. Det jag verkligen gillar är att man till exempel inte behöver räkna kalorier. Man kan äta samma mat i en vecka och det gör inget. Man behöver inte heller göra särskilt avancerad matlagning. Jag tror till och med att, om man tänker smart, det inte behöver bli så dyrt.
Jag tänker såhär. I relation till all tid det tagit att komma ingenstans med den här gastric bypass operationen, så är jag ok med att LCHF både kan och får ta lite tid. Jag blir såklart skitglad och asnöjd om mina många kilon rinner av mig som smör en het sommardag. Men jag dör inte om det tar lite tid. Det får ta den tid det tar.
Sen tänker jag att jag ska njuta av det här. Trots att många nog ser det här som en diet, vill jag nog se det som ett ganska lätt sätt att äta på. Man får använda fett i stora lass – och fet mat är god mat (om det inte är äcklig mat, men då är det inte fettets fel). Och när det gäller sötsaker, så finns det ju många sätt att göra goda saker på, LCHF style. Det behöver liksom inte vara jobbigt. Och tänk er; trots att jag märker av mitt sockermissbruk med ett sug efter något, så har jag fortfarande inte behov av att gå och köpa glass, choklad eller ens frukt. Fattar ni vilken grej det är?
Det finns så sjukt galet många saker som är intressanta (på tappa-hakan-viset) med LCHF, och den sista jag kan komma på att ta upp idag är hur… Mat har aldrig känts viktig för mig, och det gör den inte nu heller – men nu känns det på nåt sätt ok att den inte känns viktig. Det.. äsch, hoppas ni fattar. 🙂