Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag är, inser jag (fast att jag redan visste det), väldigt beroende av människorna omkring mig för att spegla mig i och se reflektionen av den jag är, vilken sorts människa jag är och så vidare. Det är superviktigt för mig att kunna se min egen reflektion i andra människor.

Jag har skrivit om det litegrand tidigare. Jag är på väg att bli en person jag inte vill vara. Den här konflikten mellan mig och den äckligaste, vidrigaste, mest lögnaktiga, skvallrande, snuskiga kärring man kan tänka sig som bor i min trapp, gör att jag håller på att bli en sur, grinig, otrevlig, obstinat jävla bitterfitta. På riktigt. Och jag gillar inte det. Det är inte en sån person jag vill vara.

Just nu vet jag inte hur jag ska klara av att låta bli, för hon hittar på grejer som stör mig sådär lite lagom. När jag sedan påpekar detta på ett (faktiskt!) trevligt sätt, envisas hon med att fortsätta och begära löfte från hyresvärden om att få göra just precis så (det handlar om något så prosaiskt som att ha porten uppställd hela dagarna, eftersom skvallerligan sitter ute i bersån från morgon till kväll när det är väder för det).

Det som är extra intressant, i alla fall i min värld, är att hon fått löfte om att ha porten uppställd i syfte att vädra. Från morgon till kväll, i princip dagligen – i alla fall om det är varmt och soligt (så att det kan bli riktigt varmt och gosigt i trapphuset). Dock vädras det aldrig på det sättet om det är kallt och regnigt, eller vintertid.

Jag funderar seriöst på att fortsätta vara obstinat och förhöra mig om det är något fel i ventilationen eller liknande i det här trapphuset, om hon känner behov av att det måste stå öppet hela tiden. Om det är något fel så får man ju förutsätta att alla hyresgäster informeras om det, och att hyresvärden dessutom tar och gör något åt det så att porten inte behöver stå öppen hela dagarna.

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill inte vara en person som ägnar så mycket tid åt att tjafsa med grannar. Jag vill inte vara personen som stör sig på småsaker och som inte kan släppa dem, fast att åtminstone jag själv skulle trivas mycket bättre om jag kunde det. Jag vill inte vara personen som går runt och hatar en annan människa med ett starkt, brinnande jävla fucking hat.

Den jag vill vara är en person med stora, luftiga, rymliga tankar. En person som har utrymme att vara sig själv. Där ens världsbild är så oerhört mycket större än kvarteret, huset och gården där man bor. Jag vill vara en person som respekteras, som har ett värde större än det jag tar mig friheten att kräva i området där jag bor. Missförstå mig rätt där; alla har samma människovärde, men jag vet inte vad jag ska kalla det eller hur jag ska uttrycka mig på något annat sätt (just precis nu). För att fortsätta; jag vill vara en person med stort hjärta, stor personlighet, stor integritet (det har jag redan i överflöd, men jag vill gärna ha det så), jag vill vara trevlig, sympatisk, empatisk, intressant, jag vill kunna ge andra människor något genom att umgås med mig, jobba med mig och så vidare. Jag vill helt enkelt vara en stor, intressant människa. Gärna den sorten som folk vänder sig om efter på stan – inte för att jag är snygg, utan för att “åh, hon är en så otroligt läcker person“.

Jag använder min omgivning i mångt och mycket till att spegla mig själv i den. Och tro mig; shit i helvete vad det suger fula ord i långa rader, när speglarna man har tillgängliga visar de sämsta sidor och kvaliteter man har.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet