Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här inlägget är mest till för min egen del, faktiskt. Att påminna mig själv om att min självbild och allt som hör till är i ofas med hur omvärlden och livet ser mig, just nu. Effekterna av Litium påverkar mig snabbare än livet och omvärlden hinner med att anpassa sig efter.

På dryga fyra månader har jag gått från att ha den sämsta självbilden ever, att inte tro att jag är värd något, att inte tro att jag förtjänar något som ens påminner om att vara bra, och då är detta ändå tusen gånger bättre än det var när jag fick min diagnos och började få någon medicin alls – till att nu börja ta för mig, begära och kräva saker av min omvärld – well, jag antar att omvärlden inte riktigt hann med i svängarna där.

Det är dock sjukt jävla fucking frustrerande. Det största som händer nu skriver jag enbart om för registrerade läsare, men det ger ringar på vattnet som stör mig till vansinne. Och det gör mig till en person jag inte vill vara – bitter, hämndlysten och jävlig. USCH!

Något jag verkligen blir galen på är när omständigheter jag inte kan styra över gör att jag blir såhär jävla otrevlig. Jag hatar att vara otrevlig, därför att det är så jävla jobbigt. Men jag hatar också när andra människor tar sig rätten och friheten att bestämma saker som gör att det blir en bestraffning för mig – när jag inte har gjort något fel!

Fjäril i glittrande svart

Så är det just nu. Jag har anledning att dra igång min fight för att få ett nytt boende hos den hyresvärd jag har, och med utgångspunkt från det protokoll som finns från medlingen med Hyresnämnden vi hade förra året, vägrar de att ge mig ett annat boende.

Jag förstår verkligen om de tycker att jag är en skitjobbig hyresgäst. Jag mailar med jämna mellanrum och kräver nytt boende för att mina grannar trakasserar mig på ena eller andra viset. De flesta – om inte alla, jag känner, står på min sida och bekräftar det jag känner och upplever så för mig är det ju sant. Men för hyresvärden är det säkert skitdrygt med en hyresgäst som – i ärlighetens namn, blir så otrevlig och tjatig som jag blir. Men jag blir fruktansvärt frustrerad när jag upplever att de inte lyssnar och hör mig utan bara skiter i det jag upplever och hur mitt boende får både mig och troligen två av personerna som bor i min trapp, att må.

Och som jag har skrivit till hyresvärden och sagt till en biljard människor; jag tycker inte att det är rimligt att en person som velat flytta sedan 2011 på grund av osämja, skitsnack, snudd på förtal, lögner och så vidare, vägras göra det därför att personen i fråga (jag) fått klagomål på att det kommer ljud från dennes lägenhet – för ett år sen. Framför allt inte när personen (jag) möblerat om till min egen nackdel för att minimera ljudet så mycket som möjligt (pyttesmå högtalare med pytteliten bas som jag har till datorn för att lyssna på musik och titta på rörlig bild).

Jag är inte den person jag vill vara så länge jag bor här. Så länge jag och framför allt den ena av äckelkärringarna här i huset bor här samtidigt, kommer det alltid att vara någon form av konflikt. Det är ett starkt ord att använda, men jag hatar den här vidriga tanten.

Men jag vill vara någon helt annan, och jag vill inte behöva straffas för att andra människor inte tycker om mig.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation