Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Nu händer det igen. Slag på slag på slag på slag. Snart ligger jag på backen i en pöl av allt som jag är, om det ska fortsätta på det här viset.

 

Först den där jävla idiotanmälan, och nu fick jag för en stund sen reda på att min pappas cancer inte går att operera. Min pappa som enligt min kännedom har cancer i levern, men som jag idag fick veta egentligen sitter lite överallt. Han har inte sagt något, säkert för att jag inte ska oroa mig, men idag skvallrade Ulla (sambon).

Grejen är nämligen den att från början fick de veta att det inte gick att operera. Han har gått på cellgifter ett tag, tills helt plötsligt Uppsala (Akadamiska) fick för sig att joho då, det där kan vi operera. Så igår skulle han ha opererats, men de öppnade honom bara och konstaterade att nä, och sen stängde de honom igen.

Just nu vet varken pappa eller Ulla riktigt vad som kommer att hända, förutom att han kommer att dö tidigare än de hoppats på under den tid de trott att han skulle kunna opereras.

wavey_ball

Själv vet jag inte mycket alls, förutom att min pappa är liten och svag av både cancer, cellgifter och annat skit. Jag vet att jag inte alls har lust att se honom såhär, så om han ska dö skulle jag nästan föredra att det går så superfort att man knappt hinner med. Nu råkar min pappa ha en hyfsat positiv, dock realistisk, bild av det hela. Han kommer säkert att gå sjuk i nåt år eller kanske, kanske två, sen dör han. Han sade att han och Ulla börjat prata om rent praktiska grejer. Vi är fyra barn, men jag är pappas enda barn. Hur blir det med arv och så vidare.

Usch. Jag är trött. Jag vill inte vara med om det här. Jag vill inte se det här. Jag vill komma ihåg pappa som han var när han var stark och frisk. Det är liksom roligast så. Dessutom – jag vet inte om jag hoppas det.. jag vet inte vad jag hoppas, faktiskt – men någonstans så önskar jag att det för pappas skull ska gå riktigt jävla fort. Men framför allt för oss andra. Det är fruktansvärt påfrestande att se en person tyna bort i cancer och det tar lång tid att återhämta sig efteråt.

Jag vet inte. Alls.

Arkiv
Translate