Det här med dagsskick och hur det kan påverka utgången av en dag är ju… tja, jag har inget bra ord för det. Förutom att jag under ett antal år har varit extremt beroende av dagsskick, att jag har lyckats inte komma iväg på saker för att jag inte har haft ork och energi. Det är så jävla tråkigt.
Min bästa väninna sen flest år tillbaka i tiden, och den person jag stått närmast ever, hon och jag beslöt oss förra året för att åka ut till Östra holmen. Chamilla sitter i rullstol efter sin bilolycka för ungefär 8 år sen. Vi träffas inte så jätteofta, dels för att jag inte har råd att åka mellan städer så ofta, dels för att hon inte så lätt kommer upp till tredje våningen där jag bor (utan hiss). Därför är det ju extra kul när vi ses, och för andra året i rad var det dags för en båttur ut till Östra holmen.
Och som jag har oggat. I flera dagar. Har jag lust? Har jag inte lust? Vad gör jag om jag inte har lust? Ska jag tvinga mig att åka ändå? Jag måste komma i säng och sova ordentligt. Vad ska jag ha med mig? Kommer det att vara varmt eller kallt? Vad ska jag ha på mig?
Och hela tiden är den stora frågan; orkar jag? Vill jag? Har jag lust?
Det är skitdrygt att hela, hela tiden känna sig beroende av dagsform. Nu ska jag inte överdriva det här jättemest av allt. Det är bättre än det varit på länge. Jag har oggat men inte varit lika rädd som jag varit tidigare, att jag inte ska vara i form, att jag kanske gör någon ledsen och så vidare. För jag vet ju att det alltid är någon som reagerar om man inte dyker upp när man lovat. Och då skäms jag, vare sig jag vill eller ej.
Nu blev ju det här en bra dag. Jag kom i säng, jag vaknade i tid, hann med det jag skulle innan, jag och Ella hann till och med sitta och titta på folk en stund innan vi träffade Chamilla och hennes assistenter. Det var betydligt varmare än jag personligen är bekväm med, men vi satt i skugga och det blåste lite, så det funkade.
Så jag, Chamilla och Ella är nöjda. <3