Min pappa var här idag för att hjälpa mig med den där persiennen som inte kommit upp. Den kom inte upp idag heller, och jag borde ha låtit bli att be min pappa. Han har blivit tvättad i 95 grader och har krympt till mer eller mindre oigenkännlighet.
Mitt hjärta brister för att han inte fick upp persiennen idag. För min egen del är jag ledsen att den inte kom upp, men för hans skull dör jag. Inte för att det kanske inte skulle ha hänt ändå, men för att han är i ett så bedrövligt skick att jag inte fattar varför han ens erbjöd sig. Min boendestödjare tyckte att jag skulle be honom (eftersom han ändå erbjudit sig från början), för att det kanske inte kommer att hända så många fler gånger att han kommer att ens kunna hjälpa mig. Så jag gjorde det. Vis av erfarenheten önskar jag att jag låtit bli.
Han dog inte. Jag dock inte. Men persiennen kom inte upp. Han var här i lite drygt en timme, och fipplade och donade och stod i så gott han kunde. Jag vet inte om det är mediciner eller cellgiftsbehandlingarna som gör att han är så darrhänt, men han har svårt att – uppenbarligen, hålla saker stilla.
Jag vill gråta. Jag har inte lyckats än, men kanske gör jag det senare. Det här är första gången som jag verkligen reagerat över att han blivit så liten och svag. Men det är också första gången på väldigt länge som jag träffat honom ensam, utan Ulla. Hon parerar nog mer än man förstår. Men han var så otroligt liten, håret var glest, han var skakig, till och med rösten lät annorlunda (han lät liksom förkyld). Jätteskumt. Och det var jobbigt för honom att ta sig upp för alla trappor (det är ett gäng, faktiskt). Usch.
Fördelen är att det är så länge sen mamma var sjuk, och att pappa inte ens är i närheten av så dålig som hon var (eftersom hon dessutom gick och dog).
Men det förhindrar inte att mitt hjärta går i tusen bitar, såsom det alltid gör när det handlar om människor som av olika anledningar blir såhär små och svaga. Och den här gången är det dessutom min pappa.