Jag är irriterad. Besviken. Förbannad. Jag känner mig förbisedd, osynlig och oviktig. Förvisso av en person jag inte anser mig stå särskilt nära, men ändå. Låt mig berätta en saga om raseriet som kunde rasera universum. Typ.
En bekant till mig skulle hjälpa mig att sätta upp persienner i mitt vardagsrum – såna där man hänger på insidan av fönstret, inte mellan rutorna. Jag är nämligen så obegåvad när det gäller allt som har med att vara händig att göra, att jag snudd på är handikappad. Detta är inte en nyhet – de flesta som känner mig vet detta. Faktiskt så kan det vara rätt underhållande – det finns några historier som är riktigt kul.
However. Det är inte fullt så underhållande när sagde bekant får upp den ena, men inte den andra, och därefter inte efter överenskommelse hör av sig om huruvida han kan eller inte kan göra resten två dagar senare. Min uppfattning var att han skulle se om han kunde låna en metallsåg för att kapa upphängningsdelen på persiennen, tills igår. Han hörde aldrig av sig, jag började bli stressad och orolig – och till slut blir jag arg.
Jag kan inte hjälpa det. I min värld är det så att om man inte kan göra det man lovat en viss dag, så hör man av sig och berättar det. Hur svårt kan det vara? Man låter inte bli och tror att allt ska vara guld och gröna skogar sen när man själv väl behagar ha lust och tid.
It does takes two to tango.
Det här är sådant som gör mig vansinnig. Jag blir besviken, ledsen, irriterad så ända in i helvete, arg, upprörd, did I mention disappointed, stressad… Eftersom det här är något jag rent praktiskt inte vill ge mig på, om jag överhuvudtaget vill få upp persiennerna, så blir det uppenbarligen inte gjort om jag inte får hjälp. Och jag blir så sjukt stressad därför att det blir varmt inne, och det kommer att bli så jävla snyggt (jag har nämligen dessutom köpt och satt upp (själv! det blev sådär!) insynsskydd längst ner på fönstren, så jag ska kunna släppa in lite ljus men inte för mycket, typ, och ha persiennerna neddragna och kant i kant med insynsskyddet.
Och när personen i fråga blir upprörd på mig, som vill ha klart det här inom någon slags väldigt snar framtid eftersom det finns en anledning till att jag köpte persiennerna – jag har eftermiddagssol hela jävla dagen i mitt vardagsrum. Det blir stekhett och fruktansvärt ljust. Framför allt stekhett. Det går knappt att vara där sommartid.
Så nu sitter jag här med en persienn jag än så länge inte har någon nytta av. Jag sitter i en lägenhet där det redan är cirka 25 grader varmt i köket – på skuggsidan.
Så jag känner mig oviktig. För att inte tala om osynlig. Jag har ställt en fråga på Facebook om någon kan tänka sig att komma och hjälpa mig, men ingen jävel har svarat. Och jag vet att det snart är midsommar, folk har säkert semester och bättre saker för sig än att hjälpa mig med min persienn. Men det gör att jag känner mig osynlig och ännu mer oviktig.
Och så blir jag ännu mer stressad. Ännu mer orolig. Och ännu mer irriterad och besviken bara därför. En ond cirkel som är svår att bryta. Och jag vet att det inte är jag, jag vet att det är min sjukdom, men helvete, vad jag känner att allt är mitt fel, att jag är den som gjort och är fel, att jag borde be om ursäkt för att jag varit en dum och ondsint människa som vill ha saker färdigt…
Vilken jävla misär.