Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag hoppas att min poäng gick fram. Inverterat ode. Bak och fram, alltså. Inte positivt. Faktiskt riktigt negativt. Det finns ingenting som är positivt med sommaren – eller i alla fall ytterst lite, och det som råkar vara positivt förtas effektivt av allt som är negativt.

Märks det att jag inte uppskattar sommaren. Helt korrekt, det gör jag inte. Faktum är att jag avskyr sommartid. Och det är lite smådrygt, med tanke på att i princip alla andra människor älskar sommaren med sin så kallade fantastiska värme.

Jag har inget emot solen. Solen är rätt trevlig, och dessutom behöver vi den för D-vitaminerna eller hur det nu är. I’ll give it that. Jag uppskattar också frånvaron av snö och minusgrader. Plus att det under en väldigt kort period – och våren mer än sommaren, är väldigt vackert med exempelvis äppelträden som står i blom. De som har rosa blommor vet jag inte riktigt vad det är, faktiskt. Men de är också oerhört vackra. Men från cirka midsommar och resten av sommaren, är allting mest bara grönt. I en och samma nyans. Så vansinnigt jävla aptråkigt att titta på.

Och så har vi pollensäsongen. När jag var yngre reagerade jag inte alls på pollen. Nu, dock, gör jag det. Inte ögon och näsa så mycket, men däremot blir jag trött. Och inte lite trött. När jag var runt 20 bodde jag ihop med en kompis under nästan ett år. Han var/är också pollenallergiker, och blev så trött att han knappt tog sig ur sängen när det var som värst med pollen. Jag fattade inte då hur det kändes, men som jag gör nu. Fi fan, vilket jävla piss…

dark_left

Men det absolut värsta och vidrigaste av allt, är sommarvärmen. Om det är en normalvarm sommar med kanske 20 grader i solen – det kan jag tycka är hyfsat njutbart. Men när det är som igår och idag – runt 25 grader, och man svettas bara man tittar ut… då är det inte kul längre. Och vi ska inte ens prata om förra sommaren, när det var 35 grader varmt ute, utan regn eller annan respit, i tamejfan tre jävla fucking månader i sträck. Det var det äckligaste jag varit med om på… tja, frågan är om inte i hela mitt liv, väder-wise. Dessutom blev det en skogsbrand här i Västmanland. Den enda kalla motpolen till detta var vintern 2009/2010, när det var 1½ meter höga snövallar, och ingen visste vart man skulle göra av all snö som kom.

Det är en väldigt liten skala i temperatur som jag faktiskt gillar. Det handlar om ungefär 10 – 15 grader. Tänk er från ca 5 plusgrader till ca 15 plusgrader. Ja, ok, då. Cirka tio grader, allt som allt. Där kan jag tycka att det är njutbart.

Sen ska det också tilläggas att lägenheten jag bor i blir extremt varm på sommaren. Det är eftermiddagssol på min baksida från lunch tills solen går ned på kvällen. Jag bor på tredje våningen och har inget tak på balkongen. Mitt vardagsrum kan nog bli uppåt 40 grader varmt när det är som värst. Det är inte roligt.

DESSUTOM är det så in i helvete jävla ljust jämt! Har jag nämnt att jag gillar mörker?

Och om någon har missat detta – näeh, jag gillar verkligen, verkligen, verkligen inte sommaren. Och ja, jag blir jättegrinig och grumpy och bara allmänt bläh.

Arkiv
Translate