Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det är natten innan jag ska göra min sömnregistrering, och jag är fortfarande nervös och orolig. Inte på något som helst sätt så att jag dör, men tillräckligt för att det ska vara irriterande. Och nyss slog det mig, när jag tänkte att det nog är Litiumet som gör att jag inte smäller av, att jag undrar om det är såhär normala människor har det!?

Den frågan känns rättfärdigad, tycker jag. Det är så länge sen jag hade – om jag någonsin har haft ett, något som ens kunde påminna om ett normalt känsloliv. Den här konstanta berg- och dalbanan är lika mycket vardagsmat och naturlig för mig som för vilken annan som helst som delar sitt liv med bipolär sjukdom.

Och utifrån det, just berg- och dalbanan, betongväggarna man slungas in i – är den här trots allt förhållandevis väldigt lågmälda oron, oerhört märklig.

För medan jag förvisso oroar mig en hel del, så är den inte lamslående. Den tar inte över så att jag inte kan tänka på något som helst annat. Jag skulle inte heller säga att jag är ens i närheten av att ha något som ens skulle kunna börja att påminna om ens en gnutta ångest. Alls. Oro och nervositet, ja, men… sen, dåh?

Och det är såååå konstigt. Det är sååååååå märkligt att det inte blir mer än så. Skönt också, även om jag i och för sig gärna skulle skippa allt som har med negativa känslor att göra. Men ändå. Det här kan jag leva med. Det här kan jag hantera. Det här är en oro och nervositet där jag kan tänka att det finns saker jag kan göra för att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt.

Jag måste återigen ta upp det här med Litium. Jag är så sjukt jävla astacksammast av alla, att min läkare lyssnade när jag sade att jag ville sluta äta Lamotrigin. Att Lamotriginet gjorde att jag blev så trött att det inte var ett liv utan bara förvaring av en kropp. Och även om jag vet att Litium tar något år på sig att uppnå full effekt, så tycker jag ändå att den skillnad som är mellan nu och några månader tillbaka, är häpnadsväckande.

wavey_ball

Sen kan jag störa mig extremt mycket på att så många läkare inte verkar ta sina patienter på allvar. I den Facebookgrupp jag är med i, för folk med bipolär sjukdom, är det flera trådar där jag läst att man blir så sjukligt trött av just Lamotrigin. Att man som läkare i det fallet inte ser till att byta den medicinen mot något annat, går över mitt förstånd. Det borde vara uppenbart för vem som helst att det inte är ok att leva ett liv där man sover bort större delen av sin vakna tid, och är sjukligt trött resten av tiden. Och som det verkar, är detta något som händer för ganska många. Weird, drygt och dessutom jävligt illa.

Basta.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet