Nu har jag då sett alla tre avsnitt av dokumentärserien Mina två liv. Medan jag fortfarande tycker att serien har sina stora förtjänster, måste jag ändå envist hålla fast vid min kritik angående det här med vilket ansikte av bipolaritet Ann Heberlein och hela produktionsteamet väljer att visa upp.
Fast jag ska nog börja med att säga att jag förstår att det är svårt att begränsa sig när det gäller en programserie om bipolär sjukdom. Till att börja med är spektrat inom själva sjukdomen så stort. Från att ha haft två typer finns det nu en hel rad med varianter. Bara det i sig är klurigt att förklara och prata om. Därefter finns det så många olika sätt livet kan se ut för en person med bipolär sjukdom. Det ser jag bara i den Facebookgrupp jag är med i.
Men jag kan ändå inte låta bli att fortsätta reta mig på det faktum att de som visas upp som exempel på personer med bipolär sjukdom enbart är hög- och välfungerande exemplar med välskötta hem och välorganiserade liv. Det är den aspekt jag känner igen mig minst i. I alla fall än så länge.
Och medan jag förstår – återigen, att man måste begränsa sig, att inte hur mycket som helst ryms i en programserie om tre avsnitt, så anser jag ändå att det hade behövt finnas med ytterligare en aspekt. Den aspekt som handlar om utanförskapet bortom stigmat rörande psykisk ohälsa. De människor med bipolär sjukdom där den långa sjukdomstiden innan man söker hjälp ställer till det i deras liv så till den milda grad att det tar åratal att ställa saker tillrätta igen – under stort lidande.
Och jag måste faktiskt säga att trots att min egen situation varit så sjukt jävla asjobbig, så skulle jag ändå ställa upp och prata öppet om det – anyday. Det är så jävla viktigt att nån törs berätta hur det kan vara och bli när det är som jävligast. Och eftersom jag har valt att vara öppen med både min diagnos och allt som ligger bakom den, så får jag ju i det läget stå mitt kast. Och det skulle jag göra. Lätt.
Så min slutgiltiga åsikt om dokumentärserien Mina två liv är kluven. Jag tycker att det är fantastiskt att den gjorts och visas så att någon någonstans kanske törs börja prata om sin egen psykiska ohälsa, och att någon annan kanske får större förståelse. Men jag kommer att fortsätta anse att det finns saker att vara kritisk till.
Det är jag för övrigt inte ensam om.