Det var tredje gången jag träffade pygmépsykologen idag, och bortsett från det faktum att jag inte har glömt bort de här inre bilderna av honom som docka i små korta pojkbyxor eller för den delen balettkjol, så har han faktiskt… hur översätter man det på ett bra sätt? He’s grown on me.
Bedömningssamtal – jag har ett minne. Det är vad de kallas, de här tre samtalen jag varit på, idag inräknat. Och, ungefär som jag misstänkte, så var pygmépsykologen osäker på om min problematik som han kallar det, passar in i det deras uppdrag består av. Och som jag fattar det (det kan hända att jag uttrycker mig galet, jag vet inte) så består deras (psykiatrin i Västmanland, alltså) av att hjälpa patienter med en avgränsad problematik som påverkar deras liv och vardag. Typ.
Och som sagt var. Medan han är helt med på att jag har saker jag behöver prata om och så vidare, så var han osäker på om det verkligen är något som han kunde hjälpa mig med utifrån det uppdrag psykiatrin har. Och utifrån det kan jag förstå det. Men jag blev märkbart irriterad (jag tyckte själv att jag tonade ner det ganska bra, men det märktes nog ändå), och vi pratade om det så länge att vi drog över tiden med en kvart.
Det slutade i alla fall med att jag kom på att det visst finns något som kan passa in i det där uppdraget, och det är det här med matintag. Inte kanske så mycket matintaget i sig, men allt som har med det att göra. Om/när det blir en gastric bypass, så ingår det ju liksom att förändra sin livsstil just när det gäller mat. Och då är det ju jättebra, kan jag tycka, att börja med det nu. Jag har börjat, i omgångar, och i perioder har det funkat hyfsat. Men perioderna blir just perioder och inte så mycket mer, och det vore ju bra om det kunde vara lite stadigt, det med.
Så nu har vi fem gånger till inbokade att träffas. Då ska vi prata om just detta, och trots att jag inte tycker om KBT, så blir det nog KBT-inspirerat, trodde han. Och så länge det är inspirerat och inte bara, så antar jag att jag får leva med det. I alla fall om jag vill ha de här samtalen.
Jag fick för övrigt intrycket att han också tyckte det var trevligt/bra/whatever annat ord jag ska använda, att jag kom på det här med maten.
Här blev det en liten paus eftersom jag var tvungen att gå ut med hunden, och dessutom blev fast i ett långt telefonsamtal. Därför tänker jag avsluta nu, men innan dess vill jag säga att pygmépsykologen har växt till sig lite och påminner jag honom bara om att prata högt så kanske jag hör vad han säger också. Och om allt prat om mat och så vidare går vägen, så kanske jag får behålla den här kontakten ändå. Inte precis exakt som jag hade tänkt mig – men bättre än inte alls. Jag antar att jag får se det så.