Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag trodde att jag kanske bara drömde när jag häromdagen skrev om att jag är halvdöd och medvetslös halva dagarna, och framåt kvällarna börjar komma i kapp med faktiska tankar och någotsånära handlingar. Men det var ingen dröm, och jag ljög inte heller vare sig för dig eller mig själv.

I am so weird. Det var precis exakt samma visa idag när jag vaknade. Jag var groggy och allmänt medvetslös ganska länge (flera timmar). Sedan blev jag något mindre medvetslös och aningens mindre groggy. Nu är klockan strax efter tio på kvällen, och om jag inte vore trött skulle jag vara åtminstone hyfsat medveten.

Sen är det ju bara att inse att det är sommar. Ingen rolig sommar skulle man kunna argumentera, men personligen trivs jag rätt bra med temperaturen än så länge. Om någon hade missat det, så är jag inget fan av sommarvärme. Faktum är att jag hatar sommarvärme. Förra sommaren var bland det vidrigaste jag varit med om. Över 35 grader varmt i tamejfan tre månader. Fi fan, vad äckligt det var. Och så skogsbrand ovanpå det.

Efter gårdagens inlägg funderade jag lite på vad jag hade missat att plita ner då, och det är ungefär såsom följer (inklusive dagens självinsikter);

  • Jag och somrar är inte kompatibla. Jag ska inte förvänta mig att jag åstadkommer alltför mycket under sommaren.
  • Jag ska inte förvänta mig att jag kommer att börja vare sig jobba eller plugga till hösten. Jag ska ge mig den tiden att fortsätta stabilisera mig på Litium, och att förhoppningsvis (håll tummarna för det) få den där jävla gastric bypass-operationen gjord (om jag har tur).

Nej, i stället för att stressa på och försöka göra allting på en gång ska jag prioritera och ge mig själv tid. Jag kommer att bli rastlös, irriterad och så vidare, men jag tror ändå att det är smartast. Det här med att stabilisera mig på Litium är nog det absolut viktigaste. Jag får mer och mer vilja och energi att göra saker, men viljan är betydligt större och starkare än energin, och där måste det bli mer balans. Plus att det finns mycket att ta tag i på hemmaplan innan jag kan/vill börja vara mer utåtriktad.

rosor

Så jag antar att min främsta uppgift just nu är att följa minsta motståndets lag. Följa strömmen, förstärka förbättringar i precis allt jag känner att jag blir bättre i/på. Inte få mig att göra mer än jag klarar. Ställa rimliga krav. Fundera på hur jag funkar bäst, och så utveckla det.

Det låter väl som en enkel uppgift?

Faktum är att det kan vara en rätt kul uppgift, om inte annat. I alla fall om man bestämmer sig för att det ska vara det. Att liksom återupptäcka sig själv, att bygga upp sig själv från grunden, till en helt ny fast ändå samma, sig själv.

Det är inte alla som får göra det som vuxna.

Arkiv
Translate