Jag sitter och lyssnar på en spellista på Spotify, som jag inte lyssnat på på länge. Ganska tung, hardcore musik. Det handlar mycket om blod, sex, ond, bråd död och så vidare. En del religion, fast på det omvända sättet, typ. Listan finns här, för den som är intresserad (den är jättelång, typ dryga 17 timmars musik om jag inte missminner mig).
Det slog mig när jag började lyssna, att det kanske ibland verkar som att jag inte tycker om mörkret. On the contrary – jag älskar mörkret. Jag trivs och frodas i mörker. Och jag menar inte bara typ höst- och vintermörka kvällar, släckta lampor och så vidare (även om jag älskar detta med), utan jag menar det inre mörkret. Det där som befinner sig på insidan av skallbenet och sänker sig ner över en när man minst anar det.
Det mörkret kan jag göra mig hög på. Det är min form av destruktivitet. Det är på det sättet jag kan släppa ut – och faktiskt pysa ut, mer än öppna och släppa ut allt på en gång. Men det är så sjukt jävla skönt att bli hög på sin egen smärta genom att låta sig omfamnas av mörkret. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva känslan.
Faktiskt så var det bara det jag ville säga med just det här inlägget. Det, och att mörker är skönhet. Skönhet såsom i vacker-het. Mörker, fulhet, otäckhet, ondska – allt är så jävla vackert. Jag skrev faktiskt en C-uppsats om det i konstvetenskap. Förvisso med grund i fotografi, men i alla fall. Nu bluddrar jag iväg, men det är min blogg, så jag kan bluddra så mycket jag vill – så det så!!! (jag lipar högst moget och väldigt förtroendeingivande just för ögonblicket, kan jag upplysa om 😉 )
