Idag var det dags för psykologbesök nr 2. Pygmé-psykologen. En tjej jag känner hade väldigt roligt åt tanken på att han är så kort, och tyckte att jag skulle föreställa mig honom i dockkläder. Typ. Varpå bilden av en pojk-balletdansare i ett smyckeskrin objuden tog sig in i mitt huvud. En pojke, fast i balletkjol, balletskor, tiara och med plutande rosamålad mun. Hysteriskt rolig bild. Vi får se hur det går nästa måndag, när det är dags igen.
Jag hade återigen inga direkta förväntningar, annat än att han fortfarande skulle vara kort. Det var han. Inte mycket hade hänt på den fronten, och lär nog inte göra det framöver heller. Dock noterade jag, när jag såg honom bakifrån på väg in på hans kontor, att han går spikrak i ryggen som om han hade en eldgaffel uppkörd där bak. Också hysteriskt roligt.
Men. Det är att gå från ämnet. Idag har vi pratat om lite olika saker. Bland annat om hur jag har det just nu, och jag tog upp det här att jag är så sjukt uttråkad. Det, är dock ingenting han kan göra så mycket åt, eftersom det jag vill ha handlar om lite mer hardcore intellektuellt utbyte i form av diskussioner/samtal om sånt som får mig att gå igång (läs; typ filosofi, konst osv).
Det som började bli riktigt intressant var dock när vi började prata om min uppväxt. Barndom, skola, föräldrar och så vidare. Jag pratade en del om min biologiska mamma, vilket var en intressant upplevelse. Även om jag aldrig gått och pratat om henne (jo, ett tag när jag var tonåring, men det var innan hon blev sjuk och dog) hos någon professionell, så är det ändå såpass länge sen hon dog by now att jag på de flesta sätt kan känna att jag har lämnat henne bakom mig.
Vi pratade lite mindre om pappa, och litegrand om min fullständigt rabiata inställning till auktoritet. Faktiskt, och det har jag inte tänkt på, så är det nog därför jag inte tycker om KBT. Nån som ska berätta för mig hur jag ska tänka eller göra för att åstadkomma en förändring. Pft, my ass…
Bortsett från allt detta hände inte sådär supermycket. Vi mest pratade (obviously) och jag minns inte riktigt allt vi pratade om. Det kändes betydligt mer givande än förra gången, dock, vilket gläder mig. Nu ska vi träffas nästa måndag igen, och som jag fattar det är det då vi ska bestämma om vi ska träffas flera gånger, eller hur det nu blir.
The verdict. Typ.
I slutet av dagens session sade jag att det jag vill göra (vilket var hela anledningen till att jag kom dit från början, tack vare min rare läkare) är att gå igenom de senaste 20 åren eller så, kanske hela mitt liv, och bearbeta allt det som inte är bearbetat. Och även om jag nog är rätt bra på att göra det själv, så är det ändå inte samma sak som att göra det i ett professionellt samtal. Jag vill kunna lämna saker bakom mig, på ett sätt som jag…
Fast alltså. Fan, det är ju dumt, alltså. Jag är rätt bra på att bearbeta saker på egen hand. Jag har ägnat hela mitt liv åt att bearbeta saker. Dock är det ju så att man inte alltid hinner med att bearbeta saker om de händer för tätt, och det är väl lite där jag är. Antar jag.
Plus att det finns saker som dykt upp i anknytning till bipolariteten, som jag skulle behöva ta tag i. Alla dessa känslor av skam och skuld, till exempel.
Det retar mig att jag får känslan av att det jag säger på något sätt ska bedömas för hur allvarligt det är, och om jag förtjänar att ha en psykologkontakt. Det är ungefär så det känns, och jag tror dessutom att det är ungefär så det är. Att om man inte har något som är allvarligt nog (och då ska det vara riktigt jävla allvarligt) så har de inte tid med en.
Well. Vi får väl se vad det blir, nästa vecka. Antar jag.