Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har en period när jag rent generellt känner mig väldigt ensam. Det är inte det att jag inte har vänner, för det har jag. Mina föräldrar skulle dessutom bli överlyckliga om jag kom och hälsade på dem – helst ofta. Men det spelar liksom ingen roll att jag har vänner och familj, det är den där ensamma känslan i bröstkorgen som inte vill ge med sig. Den där känslan som säger att jag är helt ensam i hela världen.

Jag insåg just någonting. Jag såg en bild av mig själv sittandes hos den korte psykologen på måndag, sägandes detta och därefter säga att “jag vet att det inte är så” – och insåg att utöver att vara trött på att behöva förklara att och hur jag är sjuk, dessutom behöva (i mitt huvud, alltså) behöva komma med ursäkter eller förklaringar eller vad jag ska kalla det, för sånt jag själv anser är fullständigt onödiga tankar och känslor som dyker upp.

Jag tror att det beror på att jag alltid – och uppenbarligen även nu, om än mindre än förr, mäter mig mot någon slags norm. Och eftersom jag vet att den här ensamma, tomma känslan jag har, är helt onödig egentligen, så ber jag om ursäkt för att jag har den – till och med inför mig själv.

Störigt.

Oavsett vilket. Delvis tror jag att den här känslan grundar sig i tristess. Jag har rätt tråkigt just nu, och jag önskar mig lite mentalt tuggmotstånd. Jag hade det, i alla fall mailledes, under några dagar när en för mig helt okänd snubbe tar kontakt via ett community jag hänger på. Han skriver att han läst delar av bloggen och hört flera avsnitt av podden, och tackar för att jag delar med mig. Sedan berättar han vidare om sig själv, hans diagnos och lite hur han har det just nu. Jag blev jätteglad och vi har mailat en hel del fram och tillbaka.

Fram tills i förrgår. Då fick jag ett mail från den här snubben där han säger att vore det inte för hans son hade han gett upp nu. Sen har jag inte hört något. Alls.

Jag är orolig. Jag har mailat ett par gånger och bett honom höra av sig, så jag vet att han inte gjort något dumt – men han har inte ens läst mina meddelanden. Och mail är det enda sätt jag har att kommunicera med honom på, förutom Facebook. Och han har inte varit aktiv på Facebook heller.

Sade jag att jag är orolig?

I vilket fall. För att återgå till ensamhet, tomhet och hela baletten. Mentalt tuggmotstånd vill jag ha. Och så vill jag känna mig lite gladare, för jag känner mig inte glad just nu. Vilket kan bero på ungefär en av biljarder saker. Det kan bero på att jag inte sover ordentligt med rosfebern jag har (plus att jag, om jag har otur, håller på att få ischias på höger sida). Det kan bero på att jag har en låg period, bara. Det kan bero på att jag är ensam. Det kan bero på att jag behöver grabba tag i den där kontrollen jag skrev om förut.

Ett sätt att åstadkomma förändring är dock sådant jag inte kan göra i det här huset jag bor i. Jag skulle vilja lyssna på musik på hög volym. Riktigt hög volym, alltså. På det där sättet att man kan uppgå i musiken och bli varje ton och varje mellanrum mellan tonerna. Att lyssna sig hög på musik. Om ni inte har gjort det – prova. Ni kommer aldrig att behöva droger ever again, om ni skulle råka vara beroende.

( en stund senare )

Bara för att fortsätta på gnällighetsskalan, när jag ändå håller på. Det är snart studenten. Det är snart sommar. Om ett lite längre tag, förvisso, men ändå, är det Power meet här i stan. Det innebär att allas fokus kommer att ligga på semestrar, familj, att åka hit eller dit och så vidare. Allt som ens påminner litegrand om vardag och vardagsrutiner slänger sig åt skogen och drar så långt pepparn växer.

Jag gillar vardag. Vardag är bra. Det finns ingenting egentligen dåligt med vardag, förutom att den kanske kan kännas enformig. Men vardagen vet man vart man har. Affärerna är öppna som vanligt. Folk jobbar som vanligt (eller är sjukskrivna) som vanligt. Man får tag på folk – oavsett vem eller i vilket syfte, som vanligt. Världens känns befolkad. Världen är befolkad.

Inte som nu, när det är tomt så långt ögat når trots att jag ser att det rör sig folk utomhus.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet