Är det nån som kommer ihåg att jag ansökte om en god man för ganska länge sen? Jag skickade in min ansökan till Tingsrätten i september. Nån gång i februari kom jag mig för att ringa och höra hur lång tid det skulle ta innan det blev något beslut taget. Då fick jag reda på att det fanns en tjej som visat intresse för att bli min god man. Jag träffade henne i början av mars, och vi skrev på papperena.
Därefter kunde man ju ha trott att det skulle ha gått fort. Men ack som vi bedrog oss. Det är nu snart två månader sen jag träffade henne. Om jag räknar rätt. Förra veckan fick jag ett brev från Tingsrätten där jag ombes ange varför jag har behov av en god man i stället för att använda mig av fullmakt.
Det är här den långa, lååååååånga tystnaden uppstår och fylls av hela böcker fulla med ord skrivna i lyssnarens huvud.
Såhär svarade jag;
Jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling om varför jag anser att jag behöver en god man i stället för att ge fullmakt åt någon. I stället ska jag försöka hålla mig kort.
Jag har bipolär sjukdom, typ II. Efter många år som obehandlad, och efter flera år i riktigt dåligt skick fick jag min diagnos 2012. När jag var i som sämst skick hade jag ingen som helst kontroll över mitt liv. Jag var otrygg, befann mig i ett starkt ekonomiskt utanförskap, och blev bara sämre och sämre.
Som resultat av detta har jag idag ett stort behov av trygghet och kontinuitet. Jag behöver hjälp med skuldsanering, jag behöver hjälp med att börja spara pengar, att ordna ett nytt boende, och så vidare. För en frisk människa är det här småsaker, men för mig är de oöverstigliga hinder. Kanske att jag kan påbörja en uppgift, men jag klarar inte av att slutföra dem därför att det kräver för mycket energi som jag behöver använda till att ta mig från morgon till kväll.
Detta i kombination med att jag inte har någon människa att ge en fullmakt till, anser jag är fullt tillräckligt för att visa på mitt behov av en god man. Som vidare exempel på behovet av trygghet och kontinuitet så vill jag ta upp mitt boendestöd, där jag har krävt att det är samma två människor som jag har kontakt med därför att det blir för otryggt och rörigt annars. Vidare behöver jag ha någon som kan ta eventuella tyngre stötar och som inte tar åt sig personligen, men som för mig skulle vara förödande när det gäller mitt tillfrisknande och återgång till något som kan likna ett normalt liv igen.
Jag vet att jag inte ser ut att vara sjuk. Jag vet att jag inte framstår som sjuk. Men jag är det. För att komma framåt behöver jag ha stabilitet, jag behöver ha stöd och hjälp för att komma förbi och genom sådant som hindrar mig.
Det skulle vara till sån oerhörd hjälp.
När jag gick iväg för att posta det sprang jag in i en bekant. Vi pratade lite om saken och hon berättade lite hur det hade fungerat när hennes sambo fick hjälp med sina skulder för ett gäng år sen. Och det fick mig att tänka att ja, jävlars… jag undrar om människor, rent generellt, förstår hur exempelvis bipolär sjukdom är funtad. Jag förstår att det finns människor som jobbar med skuldsanering och att det finns mycket hjälp att få när det gäller ekonomi. Jag skulle dessutom säkert klara av att kontakta dem och boka in ett möte.
Men det är ungefär så långt jag skulle komma. Därefter skulle min energi vara helt slut, jag skulle må alldeles för dåligt för att kunna åstadkomma mer inom just precis detta, troligen på flera år. Den ansträngningen är alltså helt bortkastad. Det skulle med stor sannolikhet också få mig att backa flera år när det gäller sådant som skuld och skam över just min ekonomi – och tro mig, det var hardcore grejer att känna skuld och skam över. Den stressen och den pressen var inte att leka med.
Jag förstår ju att allas historia är unik. Ingen är den andra lik. För min del finns det några stora saker som jag helt enkelt inte klarar av själv, därför att de är för stora, för ohanterbara – för mig.
Och det fick mig att tänka – båda dessa händelser, att jag är så vansinnigt trött på att dels skämmas över att säga högt till någon annan än mig själv eller någon jag känner, att jag har bipolär sjukdom, dels att behöva förklara varför jag behöver det ena eller det andra.
Är det så otäckt? Att en människa fungerar annorlunda än du? Seriöst? Är jag lyckligt lottad som har många vänner med diagnoser eller andra funktionsnedsättningar, eller är det du som haft otur som inte fått lära dig att det är ok att folk har olika behov och sätt att fungera?