#minatvåliv

Jag såg första avsnittet av dokumentärserien Mina två liv igår kväll. Jag var knappast ensam. Jag var nog inte heller ensam om att tycka att det var ett bra program.

Det jag däremot inte vet om så många reflekterade över, var att de personer som deltog, alla var hyfsat välanpassade individer med sina liv i ordning. Jag nedvärderar verkligen inte deras ångest, må-dåligt-het eller andra sidor av bipolariteten – men fortfarande så verkar de utan större problem än så ha tagit sig igenom sina skov till den punkt där de är idag.

Jag saknade deltagandet av personer som jag. Av personer, där bipolariteten tagit överhand och kontrollen så jävla hardcore att man själv inte haft en chans att hävda sig. När sjukdomen sugit tag i en så hårt att resten av livet krackelerar, går sönder och kastar omkring en i tomrummet och man slås så hårt emot betongen att köttet på ens kropp slits bort i stora stycken. När ens sinne vrålar så högt i kaos att man landar i stormens öga av ren nödvändighet. När sjukdomen och livet är så hårt sammanknutna att man nästan går under bara av att leva.

Inget av det där såg jag igår. Jag såg människor som vet hur det är att må dåligt. Som känner kraften i ångest, skammen och skulden, ifrågasättandet av den egna personen, som vet hur det är att flyga sådär högt, vara sådär jävla nöjd… Men ingen av de människor jag såg, hade tappat sina liv så till den milda grad att de inte längre visste om de var människor, eller om de blivit något helt annat.

150508-06

Kontrast

Men. Detta innebär inte att jag tycker att det här var ett dåligt program. Tvärtom – jag tycker verkligen att det var bra. Igenkänningsfaktorn var hög. Jag grinade en skvätt framåt slutet. Det var överlag tungt att se och höra, eftersom jag känner igen mig så väl. Historierna är ju deras, min ser ju annorlunda ut. Men måendet, frågorna, känslorna…

Sen skall det gladeligen erkännas, junkie på intryck såsom jag är… fotografiet var skitsnyggt, musiken/ljudet var väl valt, det hela var suggestivt och jävligt snyggt gjort. Förhoppningsvis kan det ge den som inte har erfarenhet av att leva med bipolär sjukdom, någon slags insyn i hur det kan vara – bara genom intrycken, menar jag!

Ännu ett erkännande är att trots att jag tycker att det var snyggt gjort och hela allt det, så dras ändå helhetsbetyget ned genom frånvaron av personer som inte lyckas hålla ihop sina liv, som inte klarar av att jobba, ta hand om sig själva till 100% och så vidare. Och jag tror inte att de övriga avsnitten kommer att handla om det heller.

Men det kan bli en annan serie, någon annan gång. Jag förstår nämligen att man inte får plats med allt i en dokumentärserie om tre avsnitt. Då måste man välja och välja bort.

Så är det ju.

Här kan du se första avsnittet på SVT Play. Det ligger kvar till den 26 eller 27 juni, eller så.

Klicka här.

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet