Jag ägnar rätt mycket tid åt att fundera just nu. Ibland (nej, förhållandevis ofta, faktiskt) funderar jag över det här med det ekonomiska utanförskapet, att jag fortfarande är skuldsatt och inte ens vet (eller vill veta) hur stora pengar det handlar om att jag är skyldig kronofogden.
Och så tänker jag, sådär när det gäller föreläsningar och om man ska prata om ekonomiskt utanförskap (vilket jag vill, i alla fall för vissa målgrupper), att jag som befinner mig i den här situationen alltid känner att jag på något sätt måste rättfärdiga att jag vill ha betalt för något jag utför. Framför allt om jag vill ha bra betalt – och det kommer jag att vilja ha så småningom. Jag inser att jag inte kommer att kunna ta betalt såsom jag vill på ett bra tag – men jag kommer att vilja ha bra betalt för mina föreläsningar. Av flera anledningar – att jag genomlevt skiten jag berättar om, det bildmaterial jag använder mig av som tagit tid att få fram, att jag gjort själva föreläsningen (tidsåtgången för det osv), att jag kanske specialanpassat innehållet beroende på målgrupp – och så vidare. Av någon skum anledning vill min hjärna tro att andra människor, enbart grundat på det faktum att jag är skuldsatt och dessutom bipolär, inte förtjänar att tjäna pengar och leva ett så bra liv som möjligt.
Är jag den enda som tänker så?
Och så tänker jag vidare; men herregud, har jag inte högre tankar om mig själv än så? Att jag måste rättfärdiga att jag vill tjäna pengar i samma utsträckning som andra? Att jag på något sätt går runt och tror att jag inte förtjänar det, utan måste skämmas för att jag ber om det!?
Det här är ju skitdrygt, men alltså, just på grund av det här är det ju superviktigt för den som bokar att inte ifrågasätta ens pris – om det inte är helt jävla orimligt skyhögt, på flera hundra tusen, typ. Det är superviktigt att acceptera att även en person som lever med, som i mitt fall, bipolär sjukdom, har rätt att ta rimlig betalning för sitt jobb.
Jag inser att de här tankarna förmodligen bor enbart i mitt huvud och inte har någon sanningshalt i sig. Men det är irriterande att gå runt och tro att man inte förtjänar bättre än man har det, och att man aldrig kommer att få det så bra som man skulle kunna ha det därför att det finns ingen annan som av en eller annan anledning tycker att man förtjänar det, heller.
Annars kan jag bara säga att jag älskar att se andra människor jobba åt mig. För ungefär en halvtimme sen fick jag min hemleverans av mat från Ica Maxi. Jag älskar att veta att någon annan bär upp tio kilo torrfoder åt Ella, sex kilo torrfoder åt Zoe och Molly, plus X antal kilo mat åt mig – för det innebär nämligen att jag slipper.
Och det är tamejfan värt den dryga hundring det kostar att få allting hemkört och uppburet! 🙂
#lataklubbenab