Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det är lite att ta i, men beskriver ungefär min allmänna känsla just nu. Jag är trött. Inte så att jag har lust att vara död, men trött på det där sättet som jag kan föreställa mig att man är, när man inte har behov av att leva längre.

[column_half]

Min dygnsrytm är åt helvete just nu. Inatt gick jag och lade mig runt halv fyra. Låg en stund och lade patience på telefonen innan jag somnade. Somnade framåt fyra, skulle jag tro. Vaknade första gången vid halv nio av att jag var kissnödig. Gick på dass, lade mig sen igen. Vaknade igen vid elva, när mobillarmet tjöt. Sedan vaknade jag framåt tolv, och lyckades ta mig upp kanske kvart över, eller nåt.

Jag känner mig trött och frånvarande. Och jag märker att jag reagerar knepigt på små, små saker som inte borde vara viktigt eller stort alls. Överreagerar, gör saker större än de är, värre än de är (för de är troligen inte illa ens från början).

Och det jävliga är att jag vet vad det beror på. Att jag är trött. Att jag sovit för lite. Att jag missköter mina sömnvanor något rent överjävligt just nu. Och till det finns ingen bra förklaring, annat än att när jag sitter där mitt i natten känner jag mig ganska pigg. Jag har bara varit morgonmänniska under en period i mitt liv, och det var när jag var liten. Upp till jag var.. inte vet jag; 10 – 11 år gammal, kanske. Därefter vände det, och jag började dyrka nätterna i stället.

Men tröttheten är inte enbart fysisk. Den är också psykisk, och visar fram sitt fula nylle genom de tjocka täckena av allmänt mörker, enbart för att jag inte sover ordentligt. Jag är trött. Punkt. Trötthetens trötthet bebor mig just nu. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att hela tiden behöva kämpa mot än det ena, än det andra. Är det inte faktiska saker som händer (boende, operation osv), så är det känslor och en massa annat skit.
[/column_half][column_half_last]

Jag är fullt medveten om att det inte är jag som för min talan just nu. Det är min trötthet som pratar, så ta inte det jag säger alltför bokstavligt eller allvarligt. Det kommer att kännas bättre när jag fått sova ordentligt. När jag gett mig den möjligheten.

Det är en märklig känsla, denna trötthet. Att vara trött på äventyr. Att vara trött på känsloöversvämningar. Att bara vilja uppnå lugn och stillhet och frid. Nirvana, kan man säga.

MönsterShit, vad trött jag är, märkte jag just. Att luta hakan i handen och råka blunda samtidigt är livsfarligt. Tur att det snart är kväll, så att jag kan äta något och sen gå och lägga mig tidigt. Om jag lyckas med det, vill säga. Wish me luck 🙂

För övrigt kan jag säga att ett nytt avsnitt av podcasten Kontrast ligger uppe nu!

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet