Shit, vilka dagar jag har haft. Igår förmiddag upptäckte jag att mina hemsidor och bloggar låg nere. Upptäckte också att mailen inte fungerade. Loggade in i administrationen på mitt webhotell, bara för att upptäcka att hela mitt konto var avstängt. Helt utan anledning.
[column_half]
Döm om min förvåning och gigantiska irritation. Det har varit struligt med webhotellet under våren, på grund av ett antal fakturor som aldrig skickades till mig – förra året. Min leverantör tyckte det verkade lämpligt att skicka mig alla de fakturorna på en och samma gång i februari – jag höll inte med. Vi kom överens om att jag skulle betala av de gamla fakturorna, en eller ett par per månad, tills det var färdigt. Under tiden hände det vid ett flertal tillfällen att mina sajter stängdes ned, men det löste sig efter två sekunder när jag ringde och gnällde.
Den här gången, dock, var det inte fullt så simpelt.
Nej, för nu var hela mitt konto hos leverantören avstängt. Helt och hållet. De har ägnat minst hela idag, kanske också delar av gårdagen, med att återställa allt som fanns innan. Fattar ni? Återställa allting.Det har alltså varit helt borta!!!
Jag har varit så stressad över det här så det finns inte på kartan. Helvete. Jag har mått fysiskt illa och velat kräkas i flera timmar idag. För ett par timmar sen började det hända grejer med hemsidorna/bloggarna. Nu har det kommit ännu längre. Det är inte riktigt färdigt än, vad jag kan se, men det är i alla fall på väg…
[/column_half][column_half_last]
Mängden tankar som rusat genom huvudet. Tänk om hela den här bloggen hade försvunnit. Tre års bloggande om livet med bipolär sjukdom. Helvete, vad stressad jag har varit över det. Podcast-sidan är ju helt ny, så det hade inte varit någon katastrof alls… men det här. Ja, jävlars.
Bortsett från detta äventyr, kan jag skvallra om att jag igår kväll började känna mig febrig igen. Jag gick och lade mig halv elva på kvällen, och det är snudd på morgon för att vara jag. Därpå sov jag till klockan halv elva idag. Vaknade till vid halv nio eller nåt, bara för att somna om igen innan jag fattade att jag var vaken. Nu är klockan ungefär tio i åtta, och jag börjar bli trött igen. I och för sig; efter dagens bloggäventyr som faktiskt har tagit väldigt hårt på mig, så är det kanske inte så konstigt.
Och faktum är, bara som en liten notering, att när sånt här händer kastas jag tillbaka till de åren när jag inte hade någonting. När allt bara togs ifrån mig utan att jag kunde kontrollera det. När jag blev mindre och mindre människa för var dag som gick, och mitt liv gick i kras mer och mer. Så egentligen är det inte undra på att jag reagerar så hårt som jag gör när såna här saker händer.
När jag såg att bloggar och hemsidor börjat komma tillbaka kände jag mig svimfärdig och gråtfärdig av lättnad och tacksamhet.
[/column_half_last]