Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag vet inte hur det är att leva med psykisk ohälsa. Vet du? Jag vet bara hur det är att vara jag och leva med min hjärna, mina spöken och whatever problematik jag möjligen kan tänkas ha.

[column_half]

För mig är begreppet psykisk ohälsa ett väldigt effektivt sätt att bunta ihop en mängd funktionsuppsättningar (lånat ord från funkisvärlden; världen där folk med fysiska funktionsnedsättningar anses som utanför normen, och där just ordet funktionsuppsättning uppstått som nån slags motpol för ordet funktionsnedsättning). Och för all del; något lär man ju kalla det för – alla dessa icke-normativa sätt att tänka, känna och fungera på, alla sjukskrivningar som beror på stress, utbrändhet och så vidare.

Funktionsuppsättningar. Jag tycker att det är ett alldeles fantastiskt ord. I hela mitt liv har jag känt mig utanför. Jag har aldrig hört hemma någonstans, jag har alltid varit annorlunda. Folk som gått i skolan tillsammans med mig kan nog vittna om det, hela bunten. Under min uppväxt och faktiskt en hel del år som vuxen, har jag ansträngt mig för att vara normal, vad nu det innebär. Jag har velat höra till, jag har velat ha en grupptillhörighet, att kunna känna mig hemma någonstans. Faktiskt har det varit väldigt viktigt för mig. För att inte tala om drygt, när jag aldrig har hittat det jag sökt.

Så en vacker dag (har jag för mig att det faktiskt var, dessutom) fick jag en diagnos. Jag fick en bekräftelse på att jag inte är normal. Att något med mig faktiskt är annorlunda. På riktigt. Att obalansen jag pratat om i minst tio års tid faktiskt har en orsak.

Jag förstår både nyttan och nödvändigheten i att ha ett samlingsbegrepp för psykiska diagnoser. Really. Det jag däremot kan ha lite svårt att förstå är varför man nödvändigtvis måste kalla allting för just ohälsa.

Om vi tittar på bipolär sjukdom som är den diagnos jag har, så menar jag att det bara är delar av den man kan benämna ohälsa. Det är givetvis de extrema svängningarna i ens mående jag pratar om – de långa depressionerna och de jävligt fantastiska topparna.

[/column_half][column_half_last]

Men resten!? Kreativiteten, idérikedomen, svårigheterna med relationer och så vidare – är det verkligen ohälsa, eller är det ett knippe funktioner som inte tillhör normen?

Personligen är jag böjd åt sistnämnda; att ett flertal komponenter av en diagnos – och då menar jag inte bara bipolär sjukdom, är sätt att fungera, reagera och agera på, som inte tillhör normen. Samhället är uppbyggt omkring ett sätt att fungera, och fungerar man inte på just det viset så är man sjuk.

Eller?

Jag märker att jag närmar mig ett annat ämne jag tänkt ägna ett helt eget inlägg åt, men jag måste kanske toucha det här i vilket fall…

Det här med hur vi lever. Hur samhället är uppbyggt. Hur våra liv ser ut.

I ganska många år har jag velat bo i ett hus på landet utan grannar. Om det nödvändigtvis måste finnas grannar, ska de bo på nån kilometers avstånd, helst. Eller så ska det vara människor jag tycker väldigt mycket om och trivs tillsammans med. Och i så fall – en väldigt liten grupp människor som är grannar och hjälps åt på diverse olika vis.

Jag vill bo nära naturen. Jag vill ha en trädgård att ta hand om. Jag vill ha naturliga saker att göra – och hur mycket jag än älskar att sitta vid datorn och fippla med WordPress, blogga, bildbehandla och god knows what – så skulle jag faktiskt föredra att ha bärbuskar att plocka rent på sensommaren, rabatter att rensa, gräsmattor att klippa, djur att ta hand om… För jag tror nämligen att allt det där skulle få stora delar av min bipolaritet att lägga sig. Inte försvinna – men lägga sig. Stilla sig. Bli tyst.

Och det tror jag gäller för många fler än mig.

To be continued…

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet