Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag sitter och bläddrar igenom de än så länge få fotografier jag fått ihop, i arbetet med att sammanställa dels en föreläsning om livet med bipolär sjukdom, dels den här fotoutställningen jag berättat lite kort om. Att titta på bilderna är faktiskt lite småjobbigt. Bilderna i sig är inte jobbiga, men i kombination med de texter jag sätter till dem får de en tyngre innebörd. Och även om jag tycker att det är jobbigt att se dem just nu hoppas jag att de framöver kan få andra människor att kanske fatta åtminstone en liten, liten, liiiiiiten tusendelsprocent av en procent, vad det innebär att leva med bipolär sjukdom.

those days

[column_half]

Mitt främsta mål är att få åhörarna på en föreläsning att känna något. De ska inte bara kunna vara på föreläsningen, lyssna, tycka att de lärt sig något nytt, gå hem och diskutera det över middagen utan att ha känt något. Jag vill att det ska vara som det värsta kok stryk de någonsin har fått. Jag vill att de ska känna att de förstår, även om de aldrig kommer att kunna förstå till 100%. Jag vill att de ska bli skrämda över styrkan och intensiteten i hur bipolär sjukdom påverkar en person, jag vill att de ska känna den euforiska lyckan (och stressen) när man befinner sig i en hypomani, jag vill att de ska få en upplevelse som är obehaglig och skrämmande… men som ändå lämnar dem med en ny förståelse.

Och tro mig; om jag kan få ihop bara en tusendel av den intensitet jag själv kan känna inför många saker – den intensiva kärleken till mina djur, min stora passion inför fotografi och det jag gör… den passionen anser jag vara en stor del av min bipolaritet – och på väldigt många sätt en positiv del av den, och kan jag få någon annan att uppleva bara en tusendel av detta, får jag nog känna mig nöjd.

[/column_half][column_half_last]

Jag pratade med en kvinna för några dagar sen som också hon är bipolär, och hon sade att om jag ska börja föreläsa om bipolär sjukdom måste jag göra något som avviker. Tror inte hon använde just det ordet, specifikt, men.. göra något annorlunda. Sticka ut.

Det här kommer att vara mitt sätt att sticka ut. Som min tanke om föreläsningar ser ut just nu, kommer jag att varva bildspel med fotografier, text och ljud i kombination, med att prata själv.

Men för att återgå… att titta på bara de här få fotografierna med tillhörande texter. Det är som att få ett slag i magen, en käftsmäll så det ringer i skallen – varje gång. Frågan – men shit, är det sådär för mig? flyger genom huvudet – varje gång.

Det är bland annat därför, gott folk, som jag skulle bli så jätteglad om ni ger mig respons på de fotografier jag postar här. Det behöver inte vara några djuplodande analyser, men någon kort tanke om huruvida ni känner igen er, om ni tycker att fotografierna säger er något – och så vidare…

Pretty, pretty, please!?

[/column_half_last]

0 Responses to Som ett slag i magen

  • Jag tycker den här bilden ser så rogivande ut, mjuk och babylen. Inget oroligt eller det du antyder i texten, ensamhet.

    • Well.. what can I say? 🙂 Ibland är det just det där rogivande fluffet som väcker känslan av ensamhet. Fråga mig inte hur, för det har jag ingen aning om sådär på rak arm… kanske att man står utanför, inte har tillgång till.. ?

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet