Det finns – i alla fall för mig, en viss aspekt i min bipolaritet som verkligen, verkligen, verkligen suger. Det har att göra med de perioder när jag får, först känslan av att ha gjort något fel men är oförmögen att komma på exakt vad eller hur.. därefter brukar det utveckla sig till en väldigt stark känsla av att hela jag är fel.
[column_half]
Den här känslan av att vara fel är fullständigt jävla vidrig. På riktigt. Den växer sig sjukligt stark på väldigt kort tid och håller i sig alldeles för länge för att det ska vara kul. Det är den som gör att jag vill vrida mig själv ut och in (på riktigt, alltså – jag vill vända skinnet ut och in) och skrubba mig med stålull, slita sönder huden i slamsor, för att bli av med felheten.
Det är som om någon skulle stå och vråla rakt in i örat felfelfelfelfelfelfelfelfel, på repeat, eller som om det är ett hack i skivan. Ni vet. Eller som om någon dunkar mitt huvud in i en betongvägg tills skallbenet går itu, och rytmiskt skriker ordet felfelfelfelfelfel, väldigt high-pitched, om och om och om igen… Oavsett vilket så är jag felfelfelfelfelfel.
Sen finns det andra perioder där jag har extrema behov av bekräftelse. Och då menar jag; behov så starka att jag ifrågasätter folks vänskap om de inte typ tänker på mig intensivt, pratar om mig intensivt och så vidare, 24/7 året om. Typ. Såna här perioder brukar sluta med att jag blir jättestrulig i mina vänskapsrelationer, att jag kräver jättemest av mina vänner, och att jag blir jävligt otrevlig när de inte bekräftar mig, den jag är, det jag kan, det jag gör och så vidare, såsom jag vill/behöver. När en sån här period tar slut skäms jag fruktansvärt mycket för att jag betett mig så illa. Och även om jag misstänker att jag är den som tycker att jag är värst, så förminskar inte det min skam det minsta.
Till mitt försvar vill jag ändå säga att jag brukar försöka varna så gott det går när jag är på väg in i såna här perioder, så att folk vet att jag egentligen inte menar något av det jag säger, utan att det är bipolariteten som sticker upp sitt fulaste ansikte.
Jag har egentligen ingen agenda med det här inlägget. Jag ville mest bara skriva lite om det där med felheten, eftersom jag har nån slags lite-variant av den just nu. Men jag antar att jag får tacka Litiumet för att även felhetskänslan är avdomnad och inte alls slår lika hårt som den skulle kunna göra.
[/column_half][column_half_last]
Sen vill jag också visa ett par av de fotografier jag åstadkommit på ett par dagar, nu när jag börjat jobba på att faktiskt producera bilder till min framtida utställning om livet med bipolär sjukdom. Man får hemskt gärna kommentera fotografierna – till exempel berätta om man känner igen sig, om man råkar vara bipolär själv. Och om man inte känner igen sig; berätta något annat 🙂 Stort tack på förhand.
Klicka på bilderna för att se dem större,
och därmed också texten som har stor betydelse.
[/column_half_last]