Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

I gamla bloggar – riktigt gamla, sådana som inte finns kvar nu, skrev jag flera oden till Saga, en katt jag hade, som dog hastigt och lustigt i svår sjukdom utan att jag hann med. Den katten och jag hade en oerhört speciell relation. Likaså har jag och min hund Ella. Hon är min första hund, och när jag satt i bilen på väg hem, med henne sovandes i famnen… den lyckan är svårslagen.

Ella

[column_half]

Ella är som synes en schäfer – en nästan helsvart sådan, fast med bruna ben och med en vit fläck på bröstet. Hon är uppfödd av Försvarsmaktens hundavelsstation, och jag var från början fodervärd åt henne. För den som inte har haft hund tidigare, eller för den som bara vill ha en sällskapshund, skulle jag inte rekommendera att ta en foderhund från försvaret. Framför allt inte att behålla den, om den inte går igenom lämplighetstestet.

När mina föräldrar var här och fikade när jag fyllde, så konstaterade vi att Ella är en hund med svår ADHD. I alla fall om man ska översätta hennes beteende från hund till människa. Det är inte första gången någon har sagt just ADHD om henne, och det är inte undra på.

Försvarsmaktens hundar avlas fram för att jobba. De ska kunna vara aktiva 8 – 10 timmar i sträck utan vila, och ska kunna sätta igång lika länge till efter fem minuters paus. De har vilja, energi, livsglädje, de är sociala på gränsen att vara löjligt… Om man får tag i en försvarsmaktshund som har ett bra psyke, är de fantastiska hundar. Framför allt fantastiska för sitt syfte.

Att äga en försvarsmaktshund som privatperson, därtill en som egentligen inte är superintresserad av hundträning, tävling eller liknande… låt oss säga att det är spännande.

Det går naturligtvis – men man får räkna med att ha en hund som ständigt söker stimulans på ett eller annat sätt, som kräver uppmärksamhet, som vill mer än den får utlopp för, som – beroende på omständigheterna omkring hur den bor och lever, såklart, blir jättejobbig när det är fler personer än den är van vid på ett och samma ställe – då blir det ju action, juh!

Ella är som sagt var min första hund. Jag har velat ha hund i många år, men av framför allt ekonomiska skäl, inte haft möjlighet. När jag hittade Försvarsmaktens foderhundsverksamhet blev jag jätteglad. Och det är ett fantastiskt bra sätt att prova på – det säger jag inget om. Nu är nog inte alla fodervärdskonsulenter så fantastiska som den jag hade, men jag kunde ringa henne när som helst och fråga precis vad som helst. När man är nybörjare som hundinnehavare är det guld värt.

Min Ella är en fantastisk hund. Hon är såklart bäng på en hel rad olika vis, men det är alla hundar – på ett eller annat sätt. Men hon är också snäll, vänlig, kärleksfull och go. Ja, och såklart energisk, alert så man blir trött på henne, uppmärksamhetskrävande så man blir ännu tröttare, svartsjuk (på katterna), tror att hon är husets (vårt hem, alltså) polis (hon upplyser mig högljutt om när hon tycker att katterna gör något de inte borde få göra) – och så vidare…

[/column_half][column_half_last]

Jag vill inte få det att låta som att Ella skulle vara något slags verktyg för mig, men faktum är att hon är min spegel när det gäller balans och ledarskap. Förr, när jag gick på Venlafaxin, talade hon väldigt tydligt om när jag inte var i balans. Hon blev sjukt jobbig att hantera, fladdrig och stissig och okoncentrerad – och jag blev jätteirriterad, jättefrustrerad och ännu mer obalanserad.

Men när jag är i balans, då är Ella en fantastisk hund. Hon har fortfarande mer energi än jag någonsin kommer att kunna uppbåda, hon är fortfarande så glad, social och människokär att det nästan är pinsamt ibland – men när det kommer till att veta vem som bestämmer finns det inga tvivel. Jag avgudar min hund, och hon avgudar mig – men det är jag som bestämmer, och även om hon har mycket vilja skulle hon aldrig sätta sig upp mot mig på riktigt.

Som bipolär finns det enorma fördelar med att ha hund. Man måste upp, man måste ta sig ut, man måste hålla sig såpass fokuserad och sammanhållen att man klarar av att kontrollera sin hund. Det är definitivt inte lätt alla gånger, men det är värt det.

Och Ella är ett under till hund som står ut med mig, alla de långpromenader som blir omgjorda till korta promenader för att jag har skavsår*, hälsporre, ischias, ont i ryggen, är sjuk, för trött i kroppen eller vilka andra orsaker jag kan tänkas ha… men å andra sidan; när jag inte har något av allt det här, så har vi underbara långpromenader tillsammans.

Men trots att jag avgudar och älskar min hund och vice versa, så kommer jag aldrig att ha en schäfer igen. Nästa hund blir stor, lurvig och bekväm. Typ Leonberger, Berner Sennen… 🙂

rosa_ros

* Jag har i hela mitt liv haft problem med fötterna på ett eller annat sätt. Jag har haft ortopediska inlägg i skorna, jag har höga fotvalv, nedtrillade fotvalv, och så vidare. Nu har jag under några års tid haft väldiga problem med återkommande skavsår, just. Jag får skavsår på hälarna, ovansidan av fötterna, tårna – you name it… det låter jättefånigt – I know, men tro mig – det är inte ett dugg kul.
[/column_half_last]

 

0 Responses to Ode till min Ella

  • Jag har ingen blogg, så jag har ingenstans att skriva ode till mina byrackor. Jag skriver +1 på det här inlägget. 🙂
    Jag vet faktiskt inte vart jag skulle vara idag, utan dom. Som du skriver, man håller igång, måste upp osv. Man borde kunna få hund på recept! 😉

    • Haha, ja, men verkligen – faktiskt. Det är så många delar som är bra med det… Dels motionen (förutsatt att man inte har alla dessa skavsår och annat skit), men också det här med fokus, koncentration, balans och så vidare.

      Det är klart underskattat som medicin ^^

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet