Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag mailade min handläggare på soc idag och skrev snällt och vänligt hur otrygg och osäker jag känner mig med henne som handläggare och bad henne titta på möjligheterna att få byta. Hon har inte läst det än (jag vet sånt eftersom jag kräver läskvitto), men det har gått fram till henne i alla fall (jag vet det med, eftersom jag kräver leveranskvitto också).

[column_half]

I mailet så använder jag mig väldigt mycket av “min upplevelse”, “jag känner” och så vidare – sådant som hon inte kan ta ifrån mig. Någonstans i början skriver jag att “från mitt perspektiv är ditt jobb att hjälpa mig”, typ. Och faktiskt så är det så – ur mitt perspektiv. Jag finns inte till för att hon ska ha ett jobb att gå till. Hon finns till för att hjälpa mig att komma i kapp med mitt liv och kunna återgå till vad de flesta vill ha; ett hyfsat normalt liv med någon form av egen försörjning. Det är därför socialtjänsten finns; för att hjälpa folk som under korta eller långa perioder i sitt liv behöver ekonomiskt stöd för att klara sig.

Nu har jag ju inte fått någon respons från henne, ens på det första mailet jag skickade i helgen.. så det är ju egentligen svårt för mig att ha någon åsikt om någonting alls. Men jag är som jag är, så jag har starka åsikter i vilket fall – och det retar mig till vansinne att handläggare på soc som hanterar folks ekonomi, har rätt att ta så oerhört korkade beslut som min handläggare har gjort. Jag förstår precis hur hon har tänkt, paragrafryttare som hon är – det ser onekligen ut som att det är inkomster om sammanlagt 898 kronor. Men om hon envisas med att titta bakåt på inkomster, så måste hon väl för i helvete kunna titta ännu längre bakåt och se att det finns ett mönster. Det dras en viss summa varje månad – det kommer tillbaka en viss summa varje månad.

Det här är något jag är fullt beredd att slåss för, kan jag säga. Jag är beredd att gå till politiker på riksdagsnivå som bestämmer om sånt här, för att få till en förändring. Så förbannad blir jag.

[/column_half][column_half_last]

Och egentligen handlar det inte bara om ekonomi heller. Det handlar om inställning till både sitt jobb och de människor man arbetar med. Jag förstår att jag kanske inte tillhör den vanlige socialbidragstagaren. Jag är högutbildad, har varit egen företagare (oavsett hur illa det gick så hade jag ändå företag), jag är smart, har lätt att tala för mig, att ifrågasätta och så vidare. Nu har jag själv fördomar om många socialbidragstagare – alla är inte som mina fördomar, och jag ber om ursäkt till de som känner sig träffade. Men det spelar ingen roll om man är en “typisk” socialbidragstagare eller ej; man har rätt att bli behandlad på ett vettigt sätt, att bli bemött där man är och att få en handlingsplan utifrån detta.

Att en handläggare med ett enda beslut kan ödelägga en persons ekonomi för en hel månad – och med tanke på hur lite pengar vi har att röra oss med, kan det faktiskt orsaka kaos på rätt lång sikt… och att detta är ok för handläggare att göra utan att bli  ifrågasatta – det är för mig en gåta.

Så nu sitter jag här, i princip helt pank förutom de pengar som är krångliga att komma åt, med ångest och en helt onödig känsla av att jag har gjort något fel. Jag tog en stesolid tidigare idag, därför att jag behövde känna mig lugnare. Nu är det strax dags att sova, och jag måste kanske ta en stesolid till för att bli såpass lugn att jag kan slappna av och somna snart snarare än om ett par timmar…

Men som sagt var; det här kommer jag att väsnas mer om, om jag behöver.


 

Läs mer om ekonomi och mina äventyr med nya handläggaren (sedan några månader) på soc;

Arkiv
Translate