Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Idag blev en lång dag. Det visste jag redan igår – faktiskt sen en eller ett par veckor tillbaka. På förmiddagen var jag till min husläkare för att prata om mina trånga luftrör i näsan, och för att ta blodprov för Litiumets skull. På eftermiddagen var jag och träffade sjuksköterska på Affektiva (i stället för psykolog som jag tjatat om i tid och evighet).

[column_half]

Hos husläkaren fick jag nässpray med kortison utskrivet som ett första steg. Om det inte har hjälpt nämnvärt om ett par veckor ska jag ringa och berätta det för sköterskorna där, så skickar han en remiss till ÖNH (Öron Näsa Hals). So far, so good. Jag kan känna mig nöjd med det. Tack och lov har jag uppnått högsta gränsen på högkostnadskortet, så jag hämtar ut mediciner gratis fram till juli eller så. Så nu har jag börjat med denna kortisonnässpray, så får vi se hur det går.

Blodprovet gick nästan oförskämt bra. Det är en äldre kvinna som brukar göra det, men idag hamnade jag hos hennes kollega, en tjej i min ålder eller så. Det gick lätt som en plätt, när den äldre kvinnan (och många andra med henne) får kämpa för att hitta en blodåder på mig, och sen dessutom få ut nåt blod ur den. Har jag nämnt att jag inte får lämna blod för att det är så svårt att hitta på mig!?

På Affektiva träffade jag då “min” sköterska för första gången. Jag har haft en annan sköterska tidigare, men henne gillade/gillar jag inte, och nu tror jag (hoppas jag) att hon har gått i pension. Den här kvinnan var dock supertrevlig, bra på att lyssna och, sådär som första intryck, så verkar hon också vara bra på att bekräfta saker jag säger. Det gillar jag – väldigt mycket, faktiskt.

Jag bubblade på rätt friskt där. Mitt liv innehåller väldigt mycket att berätta om, och ska man göra det i kronologisk ordning tar det en sjujävla tid. Och då är det bara berättandet, inget pratande om det. Men jag gick igenom de viktigaste händelserna, och det jag tycker känns viktigast att behöva prata om. Det blev en hel lista, kan jag säga.

Det känns i alla fall väldigt bra att ha träffat henne. Vi har haft inbokade tider flera gånger, och jag har varit tvungen att boka om (eller som sist; tog fel på dag). Men nu äntligen fick jag ett ansikte på henne, och som sagt var; hon verkar otroligt trevlig, oerhört sympatisk och empatisk, och en bra människa att spegla sig i. Dessutom kan jag prata med henne om mediciner så tar hon upp det med läkaren (kan ni tänka er att somliga av sköterskorna däruppe säger “doktorn” om ens psykiater). Vi pratade lite kort om Litium och jag sade att även om jag inte är helt stabil, så är det så oerhört mycket bättre än innan, och att det kommer att bli så jävla bra när (jag bara förutsätter) jag får höja dosen och hitta rätt sådan. Och så sade jag att jag är så nöjd med de små, små bieffekterna. Och jag gillar att hon sade att många som äter Litium går symptomfria i 10 – 20 år, och säger att det är som att de fått sitt liv tillbaka. Ungefär sådär som jag skrev om för nån vecka sen.

bird_row

Sen är jag ju puckad på andra vis. När man ska ta blodprover för Litium, ska det gå precis 12h sedan man tog den sista tabletten. Det innebär att man (läs; jag) måste hålla på att räkna och greja för att få till det. Eftersom jag skulle till husläkaren idag, höll jag på att grubbla över om jag skulle ta blodprovet före eller efter. Tabletten igår kväll tog jag 23.50, ungefär. Alltså skulle blodprovet behöva tas strax innan tolv (man har ungefär en halvtimme till godo – femton minuter framåt och femton bakåt). Tiden hos husläkaren var 10.45.

[/column_half][column_half_last]

Ni anar inte vad jag grubblade och hade mig innan jag fick till det. Först tänkte jag att jag skulle sitta uppe hela natten så att jag skulle hinna komma iväg i tid för att ta blodprovet innan – men det var innan jag tog tabletten. Sen stannade jag uppe i alla fall, för då var jag pigg och aktiv. Sen, vid halv fyra, blev jag trött och insåg att jag behövde sova. Tog en dusch och gick och lade mig.

Om/när man sover max fem timmar, så blir man dum i huvudet. I alla fall jag. Jag märker att jag för det första inte är tjugo längre, för det andra, inte ens trettiosex som jag var när jag inte sov alls (på Ergenyl). Jag orkar tamejfan inte sitta uppe på det där viset längre. Efter läkarbesöket gick jag runt på stan ett tag innan det var dags att åka upp till Affektiva, och efter en stund var jag så trött i kroppen och i fötterna att jag knappt stod ut. Det ska också tilläggas att jag hade axelremsväska för en gångs skull. Jag brukar inte ha det eftersom jag får så jävla ont i axlarna, men idag hade jag grejer med som jag inte hade lust att släpa runt på i en kasse. Men tro på fan – ont fick jag i axlarna. Sådär öm, och riktigt ont längst ut. Tillsammans med bh är det inte alls en bra kombination. Plus att väskan tynger ner på ena sidan, så att det känns som att ryggen ska gå av.

Ella

Jag var helt slut när jag kom hem, och idag har jag tyckt synd om min hund. Det har knappt blivit någon promenad, utan vi har i princip bara gått runt ett par hus och så hem igen. Jag har verkligen inte orkat – jag har känt mig febrig och haft ont i både fötter och axlar och huvud, och bara känt mig sådär riktigt jävla bläh… men jag har lovat henne att vi ska gå en långpromenad i morgon. Vi får se vart, men en lång promenad ska vi i alla fall gå.

Och just ja, jag höll på att glömma bort att nämna att jag äntligen fick in papprena till soc. Dagens läkarbesök plus det förra blodprovet jag tog ska jag få tillbaka pengar för, och jag hoppas att min handläggare betalar ut det ASAP – annars är jag pank. Mindre bra med tanke på att jag fyller år på onsdag (märker ni; marknadsföring för att ni alla ska säga grattis till mig då 😀 )!

NU, dock. NU tänker jag ta mig friheten att parkera mig i sängen och lägga patience på mobilen innan jag somnar. Och så tänker jag hoppas på att åtminstone någon av pälsbollarna vill komma och hålla mig sällskap. På kvällarna är det oftast Zoe som kommer och ska gosa och ligga på mina fötter. På morgonen (hehum, förmiddagen) brukar alla mina flickor trängas i fotänden om jag har tur.

Jag älskar mina djur. <3

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet