Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Häromdagen fick jag nya remisser för provtagning. Litium, ni vet – blodprover för att kolla levervärdena. Jag hoppas verkligen att de är som de ska, för jag upphör inte att fascineras över hur jag och Litium fungerar tillsammans. För att inte tala om de effekter jag märker. Och då har vi inte ens börjat prata om frånvaron av dryga bieffekter. Visst finns det bieffekter, men de är så små och överkomliga att de snudd på är löjliga att ens ta upp.

[column_half]

Jag ska inte säga att jag uppnått Nirvana, för det har jag inte. Jag är fortfarande svajig och har dagar när jag är väldigt passiv och livet känns meningslöst.

MEN!!!

Men!!! Sedan jag började med Litium för några veckor sen (kan det vara en månad?), så märker jag klara skillnader. Rent generellt är jag mer stabil. Jag är inte fullt så passiv. Det har blivit lättare att ta tag i saker.Till och med min ekonomi kan jag känna annorlunda inför (hör och häpna – mer ansvar inför!).

Men framför allt – och tro mig när jag säger det, shit i helvete, vad jag uppskattar det.. framför allt har jag börjat kunna se framåt igen. Jag har börjat ha funderingar om framtiden, drömmar och planer. Och det måste jag nog säga, är bland det mest fruktansvärda att inte ha.

Shit. Jag grinar nästan när jag ska försöka förklara känslan. Det är som att… det är som att ha varit en fjärilslarv, inpuppad i ständiga mardrömmar, och nu börjar vingarna ta plats och spräcka puppan som rasar i bitar och faller ner på marken. Det är som att sätta på sig ett par nya, fräscha glasögon och se världen på nytt med fräscha färger och en tydlighet man inte trodde var möjlig.

[/column_half][column_half_last]

butterfly_bw

Och när det gäller bieffekterna, så är de ytterst få och ytterst små. Jag blir fortfarande väldigt, väldigt kissnödig på morgonen – men faktiskt inte lika illa som i början. Och så tycker jag att jag vissa dagar, kan vara mer stel och spänd i nacke/axlar än vanligt – sådär så att jag faktiskt får ont… men jag har gått runt med spända stela axlar och nacke i cirka 20 års tid, så det kan jag faktiskt leva med. Även om det är trist – såklart. Men hellre det, än en massa annat skit.

Och tänk er – då äter jag ändå lägsta dos av Litium än så länge! Tänk vad det kommer att kunna bli!

[/column_half_last]

0 Responses to Om Litium och framtidsplaner

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet