Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag är nog inte ensam bland alla bipolära, eller i ett större perspektiv, alla med psykisk ohälsa av något slag, att ha en mer eller mindre sönderslagen ekonomi. Eller, ens en ekonomi att prata om.

bird_row[column_half]

Det här med att ha taskig ekonomi är av någon anledning så jävla pinsamt idag. Jag har aldrig haft någon ekonomi att prata om, men de senaste nio åren eller så har varit katastrofala. Framför allt åren 2007 – 2010. Jag hade mitt företag som gick åt helvete, jag hade inga pengar, var nära att bli vräkt flera gånger per år, var utan el flera gånger per år, blev av med både hemtelefon och internet… jag förlorade sak efter sak efter sak.

Där har ni det ekonomiska utanförskapet i ett nötskal.

Min pappa sade en gång till mig angående den här bloggen att jag skrev så väldigt öppet om mig själv. Ja, det gör jag. Och när det gäller vissa saker så anser jag att någon måste våga prata om det, eftersom ingen annan gör det. Och eftersom det är så få (mig veterligen) som pratar om just ekonomi, så tänker jag göra det.

När jag mådde som sämst och mitt liv var som mest kaotiskt, när mina föräldrar var som mest oroliga… Då befann jag mig i det största utanförskap jag någonsin sett. Till och med tjejen jag var kontaktperson åt i rätt många år, och har betydligt mer hardcore diagnoser än vad jag har, var mer delaktig i samhället än vad jag var. Jag hade verkligen inga pengar. Och när jag säger inga pengar, så menar jag inga pengar. Jag hade inga pengar i plånboken. Inga pengar på banken – inte på ett endaste konto någonstans. Det var inga pengar på väg in i företaget. Jag hade inga pengar hemma. Inte ens de där enkronorna som man lägger ifrån sig i någon burk och sen glömmer bort. Det var ekande tomt precis överallt.

Ungefär lika ekande tomt som det var i kylskåpet, frysen och skafferiet.

Ibland undrar jag… det är lite småklurigt att formulera sig, men jag undrar om det är rimligt att människor som exempelvis jag, ska straffas i många långa år i efterhand, för saker rörande min/vår ekonomi som vi inte kunnat kontrollera. I mitt fall – visst kan man argumentera för att jag borde varit bättre på att sälja in mig, att dra in fler betalande kunder, att ta bättre betalt och så vidare. Men nu var det inte så. Min bästa kompis var med om en bilolycka som förändrade hennes liv å det grövsta, och jag ägnade flera år åt att genom ideellt arbete döva mina känslor inför det. Jag hade inte tid att tjäna pengar. Det må låta hur dumt och korkat som helst, men just då var det så.

[/column_half][column_half_last]

Sedan är det ju så att det kostar pengar att tjäna pengar. Det låter ju ännu dummare, kan man tycka, men det är faktiskt så. Hade man som jag ett rätt taskigt läge med lokal, så måste man marknadsföra sig. Det är tidningsannonser, internetannonser, visitkort, foldrar, och så otroligt mycket annat.

Men det värsta är skammen. Skammen och skulden. Jag fick aldrig något banklån, så jag lånade pengar på GE Money bank. När jag inte kunde betala mina månadskostnader hos dem skämdes jag så mycket att jag inte kunde se reklamen för GE Money bank på tv – jag var tvungen att byta kanal. Under lång, lång tid efter att jag flyttat ut från lokalen när jag inte kunde betala hyrorna där, kunde jag inte gå förbi den hyresvärdens kontor på stan utan att dö av skam.

Till slut blir ens skulder så stora, därför att man hinner inte få in tillräckligt med pengar för att betala i kapp. Då blir skulden för att man inte kan, och skammen för detsamma, så stor att man bär på de känslorna konstant. Oavsett vart jag var eller vilket håll jag vände mig åt fanns det alltid något jag hade skulder för. Hemtelefonen. Företagstelefonen. Mobilen. Internet. Elen. Hyran. Leasingkostnaden för studioutrustningen i lokalen. Amorteringarna till GE Money bank.

Och eftersom vissa av sakerna jag just räknat upp är nödvändiga för att tjäna de pengar man behöver, så blir man extremt handikappad när de försvinner. Jag var vid något tillfälle tvungen att försaka hemtelefonen därför att företagstelefonen stängdes av. Det kändes rätt bortkastat när jag var tvungen att flytta hem allting någon månad senare. Hemtelefonen stängdes av för utgående samtal – alltså kunde jag inte ringa upp kunder eller någon annan heller, för den delen.

Sådär var det, hela tiden. Det ena eller det andra saknades eller plockades bort utan att jag ville det själv. Skammen och skulden blev större. Desperationen växte. Och hur berättar man sånt här för sina föräldrar utan att dö av skam? Jag kunde det inte, i alla fall. De såg ju, i alla fall delvis, hur det låg till. Men att erkänna att jag misslyckats? Nej, därtill är jag för stolt – än idag, faktiskt. Men idag har jag en annan självinsikt. Då var jag mest envis och vägrade acceptera att ingenting gick som jag ville.

Är det rimligt att behöva straffas för att man varit så illa däran att man inte fattat bättre?

Och ja, jag är på många sätt bitter. Faktiskt.

[/column_half_last]

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet