Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Lite drygt en vecka efter att ha börjat äta Litium.. nej, vad fan!? Blir det lite drygt två veckor, månntro? Ja, kanske. Oavsett vilket – en eller ett par veckor efter att jag börjat äta Litium, tycker jag mig kunna ana början till något som kan liknas vid en recension.

[column_half]

De senaste veckorna har jag gått runt och grubblat i extrema mängder över det här med gastric bypass. Jag har blivit kallad till psykolog i Uppsala för att utröna om jag kan tänkas tycka att det är lite mindre otäckt med en Cpap – vilket jag inte kommer att göra eftersom jag känner mig själv. Jag får panikångest av skiten och tycker att det är riktigt jävla asjobbigt bara att tänka på/prata om det.

Och bara det att det på överviktsenhetens (kirurgen här i Västerås) informationssida listas vissa kriterier för att man ska få en operation så blir jag så fruktansvärt jävla livrädd för att jag inte ska få operationen. Det är det första jag tänker när jag vaknar, det är det sista jag tänker på innan jag somnar, och det är i princip allt jag tänker på däremellan.

Och så målar jag upp skräckscenarier i huvudet, där jag spelar upp samtal mellan mig själv, den här psykologen, kirurger och så vidare, där jag ifrågasätter och de nekar mig operationen om och om och om och om igen.

Det är ett sådant moment 22 så det är tamejfan löjligt åt det.

Men. Jag som i åratal har gnällt på att jag inte har energi och inte kommer mig för att göra saker… Efter ett par veckor på Litium har jag tagit kontakt med Patientnämnden för att höra hur rimligt det är att en utredning drar ut på tiden på det här sättet som framför allt lungmottagningen gjort, när de inte velat skicka mig tillbaka till Uppsala eller ens kommunicera med dem, utan i stället velat prova andra grejer och missat att skicka remisser, trots att jag påpekat och påmint, om och om igen, hur viktig tidsaspekten är.

[/column_half][column_half_last]

flower

Det här är första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt orkar ta tag i något och kanske till och med orkar slutföra det utan att vissna innan jag knappt hunnit börja. Och när det gäller just operationen tänker jag vara envis som en gnu – jag bestämde mig för flera år sen, och jag tänker inte låta någon stoppa mig.

Speaking of Litium, however…

För första gången på så länge som jag också tänker att jag kanske skulle orka ta mig ut och jobba. Inte som anställd, men i egen verksamhet. Jag vill ju börja föreläsa om mitt liv som bipolär, och så vill jag jobba med fotografi – helst i projektform; stora projekt som tar tid och som slutar med en utställning, fotobok eller liknande. Och kan jag få till det på det viset, så blir jag oerhört glad och tacksam.

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet