Som de flesta andra som lider av psykisk ohälsa, har jag dagar och perioder när jag undrar om jag verkligen är sjuk. Är jag verkligen det? På riktigt?
[column_half]
Svaret på frågan är ett rungande ja. Inte för att jag är mer sjuklig än någon annan, men för att jag ska komma ihåg att jag är det, även när jag tror att jag är frisk som en.. jag vet inte vad.
Som de senaste dagarna. Den senaste veckan, i alla fall. Jag har gått runt och varit så nöjd med att ha gjort mig av med mitt Venlafaxin och därmed också sockermissbruk. Det är jag fortfarande. Vad jag dock inte riktigt räknat med, efter mina dagar i slutet av december när det var så jävla asdrygast, var att jag skulle få känningar av frånvaron av Venlafaxin nu – efter en månad!
Det är ju jättelång tid, juh!
Jag var och handlade med en av mina bästa väninnor idag. Hon har rätt bra koll på hur jag fungerar, och när jag berättade hur jag mådde så sade hon på en gång att det var frånvaron av Venlafaxinet som gör att det blir såhär. Och tänker jag tillbaka till de gånger jag glömt eller av annan anledning missat att ta just Venlafaxinet, så har det blivit såhär.
[/column_half][column_half_last]
(För övrigt kan jag bara tillägga att jag nu har köpt gardinstängerna jag skrev lite om igår – nu ska jag bara hitta nån som kan sätta upp dem åt mig!)
Det får mig också att minnas hur otroligt påfrestande det är att aldrig kunna lita på sitt mående. Att ena dagen/veckan vara på topp, men inte lita på att det håller i sig därför att förr eller senare så rasar allt. Ungefär så känns det nu, fast åt andra hållet. Eller på något konstigt sätt. Jag litar inte på mig själv och sättet jag mår på, i alla fall.
Således kommer insikten – återigen, för hundrade miljardte gången, att jag faktiskt har en sjukdom som påverkar hur jag tänker, känner, agerar, reagerar, funkar.. you name it.
Och den här veckan har det visat sig genom en total oförmåga att få något vettigt gjort. Jag har förvisso dammsugit – hela två gånger inom loppet av tre dagar (Ella släpper päls, om jag har glömt att nämna det), men jag behöver ta mig iväg och ta blodprover så att jag kan sätta igång att äta Litium snart, men jag orkar verkligen inte. Det är ett alldeles för stort projekt. Faktiskt ett heldagsprojekt.
Och så skammen, skulden för att jag inte lyckas med ens det “lilla”…
Så ja. Jag kan med tydlighet och stabilitet säga att jo, jag är sjuk. Jag kommer aldrig att bli frisk från min bipolaritet. Om jag bara får lite stabilitet i hur jag mår, så kommer bipolariteten dock inte att behöva uppta så jävla mycket tid och energi. Inte såsom den gör just nu.
Men vi får se. Ett steg i taget, en dag i taget… Glöm inte att andas och lev under tiden.
[/column_half_last]