Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

På tisdag har jag telefontid med lungmottagningen angående den här sömnregistreringen jag gjorde för ett par veckor sen. Jag börjar få rejält med ågren, kan jag säga. Inte i meningen att jag ångrar mig, utan att jag oggar. Oggar, åggar, hur man nu vill stava det. Har ågren. Got the blues…

[column_half]

Jag vill väldigt gärna ha den här gastric bypass operationen. Att då ha fått mer eller mindre skrämselpropaganda att om sömnen inte funkar som den ska blir man utan, är inte särdeles konstruktivt för ens tanke- och känslovärld runtomkring sig själv och den kropp man går runt med.

Under några dagar närde jag någon slags tanke om att jag kanske skulle kunna gå ner allting på egen hand, men jag inser att det kommer aldrig att gå. Det kommer att ta alldeles för lång tid, och jag kommer att tappa motivationen ungefär hundra biljarder gånger under tiden och så kommer jag att bounca upp och ner i vikt, och få börja om från början.

Och låt mig fråga; hur hälsosamt och bra för kroppen låter detta?

Not so much, om jag är den som svarar.

Vare sig rent fysiskt med de kilon som antingen sitter fast eller lossnar, beroende på vart i processen man befinner sig. Och just nu kan jag säga att min inre bild av min egen kropp är… inte alls positiv. Faktiskt inte på en endaste liten fläck. Det sitter många väldigt negativa ord och uttryck fastklistrade med superlim (det finns för övrigt en jätterolig parallell att dra till en av mina grannkärringar när det gäller superlim, men jag ska vara en snäll granne och hålla tyst) vid min inre kroppsbild, och den gör mer skada än nytta. Dessutom är den envis av bara helvete och vägrar ge sig av utan strid. Det är som att jag inte orkar hålla fast vid bilden av en annan kropp särskilt länge, och det retar mig.

Det är som att jag inte vill tillräckligt mycket, eller egentligen att jag gör det men inte har lust att göra något åt saken. Jag ger mig ingen som helst “ursäkt” eller vad jag ska kalla det, för Venlafaxinet som är vad som ställt till det för mig till den här graden. Jag skyller inte ifrån mig helt och hållet på den – jag var stor innan också, men lite mer “normalt” stor då än nu. Om man nu kan säga “normalt stor” – en 48/52 i stället för.. en groteskt deformerad elefant.

[/column_half][column_half_last]

Jag tycker inte att jag har så stora krav på mitt liv. Jag vill må så bra jag kan, både fysiskt, psykiskt, andligt och mentalt, eller om man vill slänga in allt som inte är fysiskt i en enda klump. Jag vill bli lämnad i fred och vara extrovert och social när jag vill. Jag vill ha en bra karl, en eller ett par hundar och så ett par katter ovanpå det. Jag vill kunna uttrycka mig genom mitt fotograferande.

Hur svårt kan det vara?

Kroppsideal och skönhet

Något jag däremot börjat lära mig rätt hardcore den här månaden sen jag upphörde med mitt sockermissbruk är hur jag ska äta för att exempelvis inte bli hungrig. Allt handlar om mängden och frekvensen på ätande. Det här vet förmodligen alla, inklusive jag även tidigare, men det är en jävla skillnad på att förstå saker intellektuellt och att förstå dem med hjärtat så att man faktiskt gör dem. Små portioner, fast ofta! Och med ofta menar jag i alla fall för min egen del, max 3h mellanrum. Helst 2 – 2,5h mellanrum. Äter jag så, slipper jag bli sådär trött, och jag har en rätt jämn energi över hela dagen.

Well. Så jämn man kan få den, being bipolar and all.

[/column_half_last]

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

0 Responses to Dagens ågren

  • Det där med att vara normal eller onormal … det är en knepig fråga. Vem är egentligen normal? Visserligen är du bipolär, men jag är ganska säker på att vi är många där ute som har en släng av både en och två bokstäver.

    Du har åtminstone bättre kroppsuppfattning än vad jag har. Det är inte många kvinnor som går omkring och tror att de är smalare än vad de är. Jag får en chock varenda gång jag ser mig på ett foto. Mycket mer smickrande bild som jag föreställer mig själv.

    Du har iaf börjat ta itu med saker och ting. amen för det. ( nej då, jag är inte speciellt troende

  • Det spökar på bloggen idag 😀 Jag började svara, men så försvann det.. väldigt mystiskt.

    Ja, det finns nog många odiagnostiserade med både en, två eller sju bokstavskombinationer 😀

    Och min kroppsuppfattning har skiftat mycket genom åren. Jag har trott att jag är smalare än jag är, att spegeln är missvisande, att jag är större än jag är, att jag är.. tja, både det ena, andra, tredje och sjuttonde. Ingetdera positivt.

Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet