Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Har suttit och läst lite på Fass.se om bipolär sjukdom, och därefter bara funderat en stund. Jag inser att även om mitt liv är ungefär en biljard gånger bättre än det var för ungefär tre år sen när jag fick min diagnos som bipolär, så befinner jag mig fortfarande i obalans.

Ska det liksom vara bra, det? Är det något man ska behöva leva med, bara för att man råkar ha bipolär sjukdom?Line of flowers[column_half]

Jag tror att jag så långt det är möjligt, hädanefter, ska göra mitt bästa för att skratta åt mig själv när det gäller min bipolaritet. Inte för att jag kanske tycker att det är så jävla roligt alla gånger, men för att det blir så löjligt. Vad fan – allt hänger på snedden, min bild av mig själv är att min bipolära, abstrakta kropp är väldigt snedvriden och obalanserad. Och så är det ju! Trots att jag kommit tillbaka så mycket som jag har gjort, så kanske jag får leva med att vissa saker hänger på sniskan – att jag aldrig kommer att vara i balans helt och hållet.

Och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan…

Måste man det? Måste man befinna sig i balans hela tiden?

Nej, tamejfan. Det måste man inte. Faktiskt inte alls. Det underlättar, så är det ju. Men jag vägrar att bli inpassad i någon slags stereotyp av en halv människa, trasig eller whatever andra nedsättande epitet man kan komma på.

Det finns människor som jag personligen upplever förminskar mig genom att hela tiden se min situation som så förskräckligt bedrövlig. Jag tror inte de menar illa alls. Däremot så tror jag att dels de skulle må bättre om de lät bli, dels så skulle det frigöra mig en hel del.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen.

Jag är jävla trött på att leva mitt liv för att andra ska tycka att jag eller mitt liv är ok. Jag är jävla trött på att hela tiden behöva fundera över om den eller den tycker att jag gör eller är på ett ok eller rätt sätt.

Det här är inte skrivet i någon överdriven affekt, även om jag inser att det kan uppfattas så. Mest är det skrivet i beslutsamhet. Jag vägrar leva för andras skull. Jag vägrar låta andra besluta hur jag ska leva, om jag inte ger dem rätten att göra det. Och det ska mycket till innan det händer (även om det finns personer som jag hoppas snart kommer att finnas i mitt liv, som jag faktiskt kommer att ge rätten att göra en hel del saker i mitt namn).

[/column_half][column_half_last]

Åh. Jag inser att jag lämnade det där med balans en bra bit bakom mig. Sorry – jag ska försöka återgå.

Det här med att vara bipolär och leva med konstant obalans i livet. Jag har alltid gjort det. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har tyckt att mitt liv har varit balanserat, sedan jag förstod begreppet och hur man applicerar det. När jag var yngre var det alltid en kamp. Alltid. Och åren innan jag började medicinera (2010) var bedrövliga och miserabla på varenda sätt man kan komma på – för att inte tala om obalanserade.

Fast jag är förbi de åren nu. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än för tre år sen. Förhoppningsvis kommer jag att kunna få mer och mer distans till den jag är, både med och utan diagnos.

För är det något jag insett det senaste halvåret eller så, så är det att min bipolaritet, den bara är. Den existerar. Den och jag kommer att leva vårt liv tillsammans, oavsett vad jag gör eller inte gör åt saken. Och medan jag tvingas leva med insikten om att jag kanske inte kommer att klara av att göra vissa saker, så kommer nästa insikt om att jag inte måste det. Det finns andra människor som kan hjälpa mig med det, nämligen. Och med en diagnos så vägrar jag skämmas för det.

Min pappa har redan sen jag började med den här bloggen tyckt att jag är väldigt öppen med saker och ting. Och ja, det är jag. Jag är på det stora hela rätt öppen med vem jag är. Det innebär inte med nödvändighet att man känner mig väl, men vissa saker hymlar jag inte om.

Som till exempel två saker jag vet att åtminstone en del människor aldrig skulle gå ut öppet med.

  • jag har bipolär sjukdom
  • jag sysslar med bdsm

Till skillnad från när jag var yngre och ville vara alla till lags för att folk skulle tycka om mig, är jag nu av åsikten att jag är den jag är.

Take it or fucking leave it.

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet