Pooh. Jag har oggat och oggat och inte kommit mig för, i flera dagar. Att skriva, alltså. Nu ska jag göra ett försök, och se om jag får med allt jag tänkte att jag skulle skriva om.
[column_half]
Bettskenan
Nu sover jag med den i princip hela nätterna. Det varierar fortfarande litegrand, men nu kan jag, även om jag vaknar till, medvetet tänka att jag inte ska ta ur den. Resultatet av det hela är att jag rent generellt är betydligt piggare än tidigare. Jag är mer klartänkt, och jag drömmer betydligt mer än jag har gjort på väldigt, väldigt länge. Sedan brukar jag ju också hamna i matkoma när jag har ätit – och framför allt om jag ätit socker i större mängder, men det gör jag inte heller längre.
Sen är ju inte varje dag precis exakt likadan – ibland är jag tröttare än andra dagar, men det finns ju trots allt saker som kan göra en trött utöver användandet av bettskena eller ej.
Det enda jag noterat som är lite småirriterande är ett par saker; muntorrhet om nätterna. Tvi vale, jag blir så torr i mun att jag skulle behöva en isskrapa att få bort allt torkat spott som sitter som tjocka kakor i gommen. Usch, det är så fruktansvärt äckligt!
Det andra jag noterat är att jag blir öm i käkarna, nu när skenan är justerad så att underkäken flyttas fram lite till.
[/column_half][column_half_last]
Utfasad Venlafaxin
Jag minns inte riktigt exakt när jag tog sista tabletten, men jag har inte köpt glass eller choklad eller annat godis/sött sedan innan förra måndagen. Jag har ätit pyttesmå äppelpajer vid ett par tillfällen, men det är så obetydligt att jag knappt räknar med det.
Jag upphör inte att fascineras över det faktum att bara det faktum att man äter eller inte äter en medicin, kan ge ett så extremt sockermissbruk (eller inte). Bara tillförseln av det som finns i exvis Venlafaxin – att det kan ha så god inverkan på en, å ena sidan, och så å andra sidan, ha en sån extremt destruktiv inverkan på en. Och här måste jag, känner jag, trycka på det faktum att jag för en gångs skull (kan det vara första gången – evah!?) inte tycker att jag får skylla mig själv. Min viktuppgång är inte mitt fel, sådär som man kan tycka att det är. Att skylla ifrån sig på något annat är ju ett väldigt lätt sätt att lämna ifrån sig ansvaret till någon annan, men den här gången tycker jag faktiskt att jag kan skylla ifrån mig på Venlafaxinet, utan att skämmas.
Detta är dessutom en liten pik till KBT som fenomen, där åtminstone den jag har träffat inte tycks tro på beroende/missbruk som fenomen, utan som lathet.
[/column_half_last]