Nu har jag gått nån vecka utan Venlafaxin, och märker att mitt sockerbegär har minskat med ungefär 95%. Jag har ju mitt äppelmissbruk sedan några månader tillbaka, och jag märker att jag nu har blivit sugen på äppelpaj. Men – ja, jag har ett par men… =)
[column_half]
Där jag tidigare har gjort såna där gigantiska pajer i jättestora paj.. fan, jag har hjärnsläpp – ni vet vad jag menar, såna där som man gör paj i. I vilket fall, förut gjorde jag dem i normalstora sådana och åt upp dem på en dag (eller; snarare en kväll).
Nu gör jag min äppelpaj på ETT endaste äpple, i en pytteliten FORM (heter det – jag har ett minne! woohoo!!!). Visserligen har jag smuldeg både under och ovanpå äpplet – förut har jag bara haft smuldeg ovanpå frukten… men i alla fall.
Det jag är stolt över är;
- att det numer är små pajformer
- att det jag förut skulle ha bedömt som en LITEN paj, numer är en ganska stor paj
- att jag i förebyggande syfte ska sluta köpa hem fast margarin att göra smuldeg på, utan börja använda flytande margarin igen. Jag använder det i vilket fall mest när jag steker potatis eller pannkaka, eller när jag äter nykokt potatis och vill mosa den med margarin.
- att jag inte äter vaniljsås eller glass till min äppelpaj – jag äter filmjölk!
Så. Det jag menar med rubriken är att det här lilla kryphålet i mitt numer icke existerande sockermissbruk är ganska lätt att täppa igen.
Men jag måste säga, gott folk, att jag är så grymt fascinerad och imponerad över att en endaste liten medicin kan göra att man får ett sockermissbruk som är så jävla illa att man ser som sista utvägen att göra en gastric bypass för att bli av med all den övervikt som tillkommit på grund av allt socker. Och att utfasningen av samma medicin gör att sagda sockermissbruk bara försvinner, rakt av utan någon saknad eller för den delen sockerabstinens.
[/column_half][column_half_last]
Jag har funderat lite på hur jag ska lägga upp det här med att börja gå ner i vikt. Jag tror att jag inte ska göra så stor sak av det, faktiskt. Nu har jag blivit av med sockermissbruket – gott nog, till att börja med. Jag har precis börjat äta en pulverpåse till frukost, för att återigen få in det här med att faktiskt äta frukost. Det kommer i sin tur göra att det med åtminstone viss lätthet kommer att bli två mål till – framför allt eftersom jag portionerar upp dem så att de blir väldigt små.
Och det är ju lustigt, det med. Tänk er mig som i hur många år som helst har ätit ett mål mat om dagen. Detta mål har ju blivit rätt stort, eftersom det ska ersätta åtminstone tre mål mat för vilken annan normal människa som helst. För något år sen tog jag bort alla mina stora tallrikar och äter nu enbart på assietter eller i små skålar. Sist jag gjorde köttfärssås kokade jag upp en mängd ris och mätte upp 1dl ris och 1,5 – 2dl köttfärssås i små plastbuttar. När man öser upp det på en tallrik ser det faktiskt rätt mycket ut. Jämför man det med mina tidigare enda mål om dagen.. ja, jävlars. Då är det ingenting.
Så… Inget socker, eller i så små mängder som möjligt. Frukost samt mat flera gånger om dagen. Att ta allt i pyttesmå delmål i stället för att bestämma mig för att tappa typ ett ton av mig själv inom loppet av två veckor.
Mitt första mål är att bli av med stelheten i höfter och rygg. Jag har nämligen väldigt dåligt balanssinne, och när det blir halt ute har jag svårt att ta mig fram utan att spänna mig från lilltåspetsarna till högst upp på huvudet. Det resulterar i att jag blir stel som en pinne, och får grymt ont i ryggen. Och jag tänker som så att om jag kan gå ner åtminstone litegrand, så kanske jag kan börja träna smidighet, vilket på det stora hela vore rätt schysst…
#planeringsmode #målsättning #utförandestrategier
[/column_half_last]