UPPDATERING!
Fick ett mail för en liten stund sen från hyresvärden, där det stod att ngn hört hundskall, höga röster, dunsar och en gnyende hund från min lägenhet. Och sanningen att säga – efter Ellas senaste löp har hon ägnat sig en del åt att skälla, och ja, jag vrålar åt henne att hålla truten – såsom man gör. Dunsandet och gnyendet kommer med all största sannolikhet från när hon får ett tuggben. Då rusar hon nämligen fram och tillbaka med det där tuggbenet stickandes ut ur munnen rakt fram så det ser ut som en cigarr (hon ser otroligt löjlig ut), och så piper hon i ren, skär lycka över sitt nya, fina ben.
Tack gode gud att det inte var värre än så.
Ni vet den här konflikten som jag haft med mina grannar, det här med att jag drog min hyresvärd inför Hyresnämnden och så. Allt som har gjort att jag under flera års tid har känt mig mer eller mindre trakasserad, otrygg och ovälkommen i mitt eget hem… Nu är det dags igen.
[column_half]
I och med att jag och min hyresvärd varit inför Hyresnämnden med detta, har jag varit villig att lägga så mycket av det som möjligt bakom mig. Att på något sätt försöka hitta någon annanstans att bo. Att kunna känna lugn och ro när jag är hemma. Att jag skulle kunna gå åt vilket håll jag vill utanför porten utan att bekymra mig om vem som ser eller inte ser mig, vem som tar tid eller inte på hur länge jag är ute, vem som tror att de ser.. ja, jag vet inte vad.
Det har alltså kommit fram att kringboende oroar sig för att min hund far illa.
OM min hund vore mager, hade stora sår på kroppen, var strykrädd, om jag skrek åt henne, slog och sparkade henne, hade halsband med vassa taggar inåt, om hon var aggressiv, gjorde utfall av rädsla, gick med svansen mellan benen… ja, då skulle jag förstå att det gjordes en eller många orosanmälningar till alla möjliga instanser.
MEN min hund ser inte ut så och beter sig inte så. Hon är liten och smal – ja, det är hon, men hon har varit en speta sen innan hon flyttade in hos mig som 8-veckors valp. Utöver det är hon superfin i pälsen, den är tjock och blank. Hon har vackra och snälla ögon, hon ser ofta ut som om hon ler, hon är glad och positiv (sådär så det blir både jobbigt och pinsamt), social så det heter duga, hon älskar människor… hon har aldrig blivit slagen, hon får mat och vatten, hon har två katter som kompisar (och leksaker ibland), hon sover med mig i sängen, hon får mängder med kärlek och omsorg…
Kan någon förklara för mig hur man kan vara orolig för att en sådan hund far illa?
[/column_half][column_half_last]
Det här är en bild på Ella från i somras. Som ni ser, ser hon inte särdeles vanvårdad ut. Svårt att se, i och för sig – hon sitter, som vanligt när jag riktar en kamera åt hennes håll, men man ser ju klart och tydligt att hon flinar i alla fall.
Det här får mig för övrigt att tänka på något jag låg och funderade på inatt innan jag somnade. Det här med hur konversationer man för med andra, fast i sitt huvud, ofta i mitt fall slutar med att jag måste försvara mig själv. Att jag hela tiden känner att jag måste förklara varför jag gör som jag gör, förtydliga så att andra människor ska förstå.
Är det jag som är extra smart, som är extra korkad som gör konstiga saker som andra inte fattar, eller är det så att alla andra är extra korkade eller har fördomar om mig?
Nån som har lust att förklara, för jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel.
[/column_half_last]