Guilt by association

Det roliga med att titta på tv-serier som handlar om saker man kan relatera till, är att det lite här och var pluppar upp någon replik som får en att börja fundera på sig själv i relation till saken. Det kan givetvis hända med filmer också, och min gamle vän från Uppsalatiden kommer säkert att glädja sig åt att the Matrix fortfarande har en särskilt plats i mitt hjärta 🙂

[column_half]

Det hände mig med en tv-serie för en liten stund sedan, dock. Jag såg om ett avsnitt (hehum, jag ska vara ärlig och säga att jag håller på att se om hela serien för tredje eller fjärde gången) av Perception, där Doctor Daniel Pierce någonstans säger något i stil med att vissa symptom visar sig hos bland annat bipolära (och schizofrena). Genast spann min hjärna igång och jag började fundera på hur man genom en diagnos förknippas med diverse symptom, vare sig man vill eller ej, eller om de ens ingår i ens egen sjukdomsbild.

En sak jag funderar på är hur stor skillnad det är på typ I och typ II (och eventuella andra varianter och versioner). När det pratas om bipolär sjukdom i serier och filmer inbillar jag mig att det är typ I det ofta handlar om – och jag inbillar mig att det är så därför att det är den variant som är värst. Och så fortsätter jag att fundera på – fast det är inte med nödvändighet kopplat till ovan nämnda kommentar, vad man, oavsett vilken diagnos man har, vill bli associerad med och till.

Det är lite guilt by association ibland, upplever jag. För ett par år sen eller så, ville min dåvarande handläggare på soc att jag skulle ut och göra någonting. Hon visade mig ett gäng.. tja, om man nu vill kalla dem kurser, men.. tja, well. I brist på andra ord. Det handlade om att man skulle träna på att hålla tider, att träffa andra människor, och man fick åka iväg och göra roliga saker – sånt som jag personligen associerar med människor som är ungefär tusen gånger sjukare än jag själv.  Jag ser nämligen inte mig själv som sjuk, förutom ibland. När jag mår på de lägre nivåerna, eller när jag känner att jag inte fixar/orkar med sådant jag tycker att jag borde – då känner jag mig sjuk…

För grejen är ju på något sätt att man blir som man umgås, eller som man associeras till, eller som man tros vara. Om man har en diagnos finns risken – i alla fall bland myndigheter, att man buntas ihop med ett gäng andra människor med andra diagnoser. Men alla har ju en diagnos, alltså måste det funka att stoppa in dem i samma grupp, och utgå från att samma lösningar funkar för alla.

[/column_half][column_half_last]

Not so much.

Jag hyser all respekt och både sympati och empati för de som har behov av att gå i små grupper, åka iväg för att göra roliga saker, träna på sådant som de flesta anser vara helt normalt. Och visst, jag inser att jag kanske inte tillhör de som dessa saker är helt normala för – än. Men jag inser också att mår jag tillräckligt bra så att jag ens KAN ge mig ut i något slags arbetsliv, då vill jag göra det på mitt sätt. Det ska inte komma någon annan jävel och tro att han eller hon ska diktera vad jag ska syssla med på dagarna. Glöm det.

Jag känner att jag hamnar i två spår, här. Det ena spåret som handlar om att man blir som man umgås, och det andra som handlar om att handläggare på soc (exvis) inte ska tro att de kan få bestämma till hur stor grad som helst.

Vår i november

Jag tror att jag får lov att återkomma med fler funderingar om detta. I båda fallen. Så kanske jag kan koncentrera mig på en sak i taget.

Another day, though 🙂

[/column_half_last]

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet