Såhär är och blir det.

Igår gjorde jag någonting som påverkade en kompis till mig på ett väldigt jobbigt sätt. Jag visste inte om det när jag gjorde det, och det finns ingenting som säger att jag borde ha vetat om det heller. Men det blev väldigt jobbigt för min kompis, och jag skäms så jag kan dö. Trots att jag vet att jag egentligen inte har gjort något fel, vare sig i handlingen, ovetskapen eller okunskapen om att just hon skulle hamna i misär på grund av det. Känslan av skam dränker mig fullständigt och har gjort sen igår.

[column_half]

Jag kommer inte att gå runt och skämmas och/eller må dåligt över det här i all evighet. Det hoppas jag att hon inte heller gör, även om jag både förstår och vet hur det kändes för henne eftersom jag troligen skulle ha reagerat likadant. Men gjort är gjort, och att gå runt och ångra sig gör inte saken bättre. Så är det.

bird_rowDet jag däremot känner mig lite smånöjd med är mitt beslut att gå ner till den lägre dosen av Lamotrigin igen. Jag står inte ut med all denna överdrivna trötthet. På riktigt. Det är så jävla jobbigt, och så länge jag går runt och är trött på det här viset så kommer jag aldrig att kunna utvärdera bettskenan ordentligt – för att inte tala om att det blir både svårt och jobbigt att ha ett socialt liv, eller för den  delen – jobba! (Om jag någonsin kommer så långt – ibland tvivlar jag.)

Det innebär att sedan igår tar jag 75mg Venlafaxin, 50mg Lamotrigin och 300mg Voxra. Ni anar inte vad förvirrad jag har varit de senaste dagarna över vad jag ska ta när, hur och varför. Typ. Näeh, tvi vale. Det i kombination med tröttheten (eller kanske på grund av – jag vet inte) gör att jag helt enkelt inte står ut med effekterna av Lamotrigin.

[/column_half][column_half_last]

I övrigt har det inte hänt så mycket. Idag har jag gjort mitt första utkast till bild-och-text till den här utställningen jag pratat om tidigare. Det var en oerhört intressant upplevelse, och den första responsen jag fick på den vad överväldigande positiv. Det ger mig hopp om framtiden, och att det kanske kan bli något riktigt vettigt av det hela.

Jag minns inte riktigt hur mycket jag har berättat, men som det har blivit, så kommer det att vara ett samarbete mellan mig och min som-vuxen-adopterade-lillasyster (faktiskt mitt ex tjej sedan några år tillbaka).

Hon har ADHD, så vi kommer att göra en del var om våra respektive diagnoser. Vi har jättemånga jättestora planer, så vi får se hur långt vi når med dem – men jag hoppas verkligen att vi når hela vägen för det vore sååååå jävla astuffast EVAH!!!

Så – jag antar att man på det stora hela kan säga att det är dubbla kakor nu (helt egenmyntat uttryck just alldeles nu). Både bra och dåligt. Mixed tomatoes. Jag hyser förhoppningar om att det kommer att lösa sig med medicinerna, och jag hoppas att jag kan sluta skämmas, och att min kompis inte dör misärdöden av gårdagens aktiviteter.

[/column_half_last]

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet