Insamling

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Nu har det gått några timmar och jag har hunnit lugna ner mig. I alla fall litegrand, och jag tog nyss ett par stesolid, eftersom jag, när jag nattkissade hunden (ja, hon stod för kissandet, såklart) gick runt och blev grinig och irriterad igen.

[column_half]

På Twitter kommenterade en tjej att det här med självcentrering är en fälla värd att beakta. Jag håller med. Och jag är dessutom medveten om att jag kan vara väldigt självcentrerad när det gäller mig själv, hur jag funkar och inte funkar, och så vidare. Ibland är det ok, ibland är det inte ok. Och när det gäller just den här personen som konstant så länge jag kan minnas, i väldigt hög grad vare sig jag har bett om det eller ej, lagt sig i och i princip bestämt hur jag ska leva, så anser jag att det inte är ok. Om det gör att jag är självcentrerad på det dåliga viset, so be it.

Det är inte det att jag är dum. Jag fattar. Jag känner folk som är djupt deprimerade, jag har umgåtts med folk som varit djupt deprimerade, och jag vet att det inte går att hjälpa någon som inte vill ha hjälpen. Men man tycker ju att framför allt den här personen, torde ha koll på det. För att inte tala om skillnaden på att kunna ha en annan åsikt än jag själv (vilket vi har i saker som har med hur man lever att göra), och att tvinga sin egen åsikt på någon annan (mig).

Det är en sjujävla skillnad, kan jag upplysa om.

När det gäller just pengar, så förstår jag också hens frustration. I do. Really. Såsom jag är uppfostrad, så önskar jag att jag inte behövde låna pengar. Alls. Det är mycket, mycket roligare att vara självständig även på det sättet.

Men. Nu lever jag på försörjningsstöd sedan flera år tillbaka. Pengarna räcker aldrig. Det är alltid något som fattas, oavsett om det handlar om mat, toapapper, godis/glass, tobak, glödlampor, whatever… framför allt inte när jag bränt pengar på sådant som man kan tycka är onödigt – som lampor, till exempel.

Men då ska man också veta att jag kan aldrig köpa något. Jag kan aldrig ge mig själv en present om jag inte vill vara pank resten av månaden. Jag har vissa grejer som jag behöver köpa lite dyrare – skor, till exempel. Jag har trasiga fötter och kan inte köpa skor för 150 spänn på Skokanonen. Typ. Jag behöver ha skor för minst 400 spänn.

Äsch. Det jag försöker komma fram till är att ibland tycker jag personligen att jag är värd att köpa något som inte är absolut livsnödvändigt. Faktiskt. Som tre lampor från Tradera, som i min värld med min ekonomi blev jättedyrt.

Och som jag skrev i det tidigare inlägget… man kan inte förstå hur det är att leva på såhär lite pengar, om man inte gjort det själv. Den här personen har aldrig gjort det. Hen kan, på fullaste allvar, inte förstå hur det är att aldrig kunna berömma sig själv genom att köpa något.

Fan. Jag känner att jag skulle kunna prata om det här med pengar och hur alla som har ett jobb med bra lön inte förstår såna som mig som har extremt liten peng i månaden. Det går liksom inte att jämföra, eller att förstå. För mig är det otroligt märkligt att en människa kan handla mat utan att titta på prislappen, köpa en helt spritt sproilans mobiltelefon OCH åka till Göteborg eller Kiruna två gånger tur och retur på en månad. Och det finns ju de som kan det. Men i min värld är det… helt jävla sanslöst.

Plåster

[/column_half][column_half_last]

För mig är det jättekonstigt att en människa kan gå och köpa ett par skor för 800 spänn och en hel kostym eller något annat för 1500 spänn – på en och samma månad. Det är nästan hälften av alla pengar jag har att leva på under en månads tid. Och jag säger bara det – det är bara en gång på året som en månad består av fyra veckor. Oftast är det fyra och en halv, nästan fem veckor.

Frustrationen som infinner sig när folk inte fattar. Om jag säger att jag är pank, då är jag pank. Då har jag max 20 – 30 spänn. Kanske. Oftast har jag inte ens det, utan kanske en tia. Snarare en eller ett par spänn. Detta infinner sig ofta efter halva månaden – det vill säga efter cirka 2 – 2,5 veckor. Då är det ofta minst 2 veckor kvar tills nästa utbetalning. 14 dagar, alltså. Tro mig – det är många dagar att leva på ingen peng alls. Jämför detta med en helt vanlig människa som säger att den är pank. Då har den troligen ett par tusen kvar, med en eller två veckor kvar till löning. Beroende på lönens storlek, kanske en femhundring. Poängen är att en vanlig människas definition av pank inte är densamma som min.

Men folk överlag verkar fullständigt oförmögna att begripa det. De tror på något mystiskt sätt att det går att spara på de här 3 800 kronorna man får från soc. På riktigt. Och visst – lever man på nudlar och vatten, då kanske det funkar. Om man inte gör nånting alls, utan bara sitter hemma och pillar sig i naveln. Men rent generellt så går det inte.

Och det gör mig oerhört ledsen. Därför att det innebär att man som i det här fallet ofta blir anklagad av någon för att slösa. För att leva över sina tillgångar (som man kan undra vad de menar med tillgångar). Det gör mig ledsen när det bara är vi som lever såhär, som förstår hur jobbigt och påfrestande det är utan att man ska behöva lyssna på andra som tror att de vet bättre.

För att inte tala om, kom jag just på, att den här personen vid ett antal tillfällen har upplyst mig om att jag har djur som kostar, och att jag kanske borde fundera över det.

Öhhhh, ursäkta?

Skulle jag fundera över att göra mig av med min familj? Skulle inte tro det. Mina två kissar och min hund, det är min närmaste familj. Det är dem jag sover tillsammans med. Det är de som finns här när jag är glad, ledsen, arg, irriterad. Det är de som sitter som små tända ljus när jag lagar mat, som får smaka både ost och rå köttfärs, små köttbitar och så vidare. Det är deras päls jag gosar in näsan i så jag nyser. Visst kostar de en slant, men det är inte särskilt mycket, och värt varenda öre. Hen skulle aldrig ifrågasätta kostnaden om det var ett barn, två, tre eller sjutton. Barn är tydligen en helt annan sak än djur i den frågan.

Not to me.

Nej. Sånt här blir jag ledsen av. I min biologiska människofamilj finns ingen som är mer ledsen än jag över att min ekonomi är så obefintlig som den är. Jag vet nämligen hur den ser ut. Och som jag sagt ett antal gånger nu – jag blir vansinnig när folk försöker tala om för mig hur jag ska bete mig med den här lilla pengen jag har, för att överleva en månad i taget.

Nej, fi fan för det. Jag hoppas att jag får ett positivt beslut om god man snart, så att den kan börja vara behjälplig på något vettigt och bra sätt.

Håll tummarna för det.

För övrigt blir det en sen natt. Klockan är strax fyra, och jag ska se ytterligare ett avsnitt av Perception innan sängdags.

Bah…

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet