Vreden och vansinnet

På det stora hela består mitt liv just nu av saker som går framåt, som känns bra och som kommer att bli bra. Men just för tillfället förundras jag över hur ett enda telefonsamtal med en enda människa kan förändra ens känslotillstånd i så fantastiska mängder att jag blir alldeles trött och matt.

rage vs control

[column_half]

Jag blir väldigt sällan arg. Faktiskt. Jag kan bli irriterad, upprörd, förbannad på samhällsproblem och så vidare, men sällan på personer. Man kan gå långt över mina gränser utan att jag sätter stopp. På det sättet är jag en väldigt snäll (mjäkig), tolerant och tålmodig person.

Men när man har gått för långt, då har man gått för långt. Då är det kört – på riktigt. Då kommer man inte en tusendels millimeter till, utan får vända i dörren och gå. Rent praktiskt har det faktiskt hänt en gång, att jag körde ut två systrar och en systerdotter innan de ens hunnit in genom dörren för att jag var så vansinnig på dem.

Idag gäller det en annan person, dock. Eftersom jag tidigare lovat att inte skriva ut vem, ska jag inte göra det oavsett hur arg jag är. Och arg täcker inte min nuvarande känsla. Jag är fullständigt jävla vansinnig, för att vara ärlig.

Jag har känt den här personen hela mitt liv. Vi står varandra nära. Men som i alla andra relationer finns det saker man retar sig på hos varandra, och det jag retar mig på mest i den här personens fall är hur fyrkantig hens värld är, principfastheten, oförmågan att lyssna och framför allt förstå andras perspektiv och att alla inte väljer att leva på samma sätt.


För den som missat det lever jag på försörjningsstöd. Det är, utöver hyra och el, ungefär 3 800 kronor i månaden. Jag har levt så ungefär, drygt, tre år i sträck. Det är fruktansvärt lite pengar. Och ärligt talat; jag tror inte att någon förstår hur lite pengar om man inte levt så själv.

Som den här personen, till exempel. Det är en person jag brukar vända mig till när mina pengar är slut för att få hjälp. Jag förstår att det kan vara tröttsamt, och jag kan absolut förstå att har man kommit överens om att den som lånar ska lämna tillbaka det den lånat, så blir man sur om det inte blir så.

So far – fine.

Det som inte är ok, däremot, är när egentligen whoever, men framför allt just den här människan, pratar på ett sätt som gör att jag ska förstå att det bästa för mig vore att leva på det sätt personen i fråga tycker. När jag blir idiotförklarad och behandlad som om jag vore kanske tre år gammal eller så.

Har jag sagt att jag verkligen, verkligen inte har något tålamod eller gillande för auktoriteter?

Den här personen tar sig alltså friheten att berätta för mig hur jag bör leva mitt liv, hur jag ska sköta min ekonomi… och just idag brast det för mig. Efter inhandlandet av mina nya, fina lampor är jag pank. Det är inte så konstigt. Dessutom visste jag redan då att det var en rätt dålig idé, men jag befann mig i det där stadiet att det inte spelar någon roll.

Det som händer är att jag får veta att jag borde betala tillbaka det jag är skyldig (helt korrekt). Jag får veta att jag inte kan köpa lampor för så mycket pengar som jag gjorde (nånstans mellan 6 – 700 spänn). Check – det har jag klurat ut alldeles själv, och dessutom upprepat flera gånger för den som vill höra. Vidare får jag reda på att jag inte borde leva över mina tillgångar.

[/column_half][column_half_last]

HEN HAR MAGE ATT ANKLAGA MIG FÖR ATT LEVA ÖVER MINA TILLGÅNGAR!!! VILKA JÄVLA TILLGÅNGAR???

För att inte tala om att hen säger att ja, köper jag inte lampor, vad köper jag då? Godis!?

Ja, tänk för att jag gör det. Jag har bipolär sjukdom, har tampats med extremt många förluster av diverse slag samt väldigt mycket annan skit de senaste tio åren. En av mina mediciner gör att mitt sockermissbruk tar sig absurda proportioner, så ja, jag köper godis. Och glass. Min bipolaritet gör dessutom att min känsla för pengar ibland försvinner så att jag inte har jättebra koll på vad jag sysslar med. Som till exempel när jag budar på tre auktioner på Tradera utan att reflektera över att jag kanske vinner alla tre, och i så fall måste betala dem alla tre. Samtidigt.

Jag blir vansinnig när någon som aldrig levt under de ekonomiska förhållanden som jag gör och har gjort under lång tid, försöker tala om för mig hur jag ska göra för att inte bli pank. När någon jämför min peng att leva för i månaden med sin egen. När någon inte kan förstå att jag inte har några tillgångar att leva över. De pengar jag har räcker inte till att köpa hem det jag behöver varje månad. Det är många saker jag skulle behöva förnya – för att inte tala om vill ha nytt. Men jag kan inte det. Och när denne hen har mage att påstå att jag lever på för höga kostnader, när hen själv gör av med kanske samma summa på en vecka…

Nej, fi fan. Jag blev så förbannad att jag skrek, vrålade och till slut slängde på luren i örat. Bland annat skrek jag att skitsamma. Skitsamma – jag lånar inga pengar. Jag klarar mig. En stund efter att jag lagt på kom ett sms där det står att hen sätter in si och så många hundra, men vill ha tillbaka dem i slutet av månaden.

Fast då blir ju jag obstinat och vill inte ha dem. Pengarna, alltså.

Nu tog jag dem ändå. Och när jag får pengar tänker jag börja sätta in en femhundring varje månad. Varje månad. Hela tiden. Och inte fan tänker jag vare sig ringa, maila eller höra av mig på något sätt. Det var planerat att hen skulle komma hit en sväng på torsdag, men det kommer inte att hända. Glöm det. Har inte alls lust att behöva sitta och lyssna på långa monologer över hur fel jag gör, hur fel jag tänker, vilka märkliga beslut jag tar och så vidare.

Nej, det räcker fan nu.

Den här personen har, trots att hen känner mig såpass väl som hen gör, tagit ett steg för långt över min gräns idag. Det där steget som det inte finns någon återvändo ifrån. Den där tusendels millimetern som avgör om en person är välkommen i mitt liv eller ej.

Usch. Jag ringde en kompis och svor så det osade och kom svart rök ur munnen på mig. Jag blir så vansinnig att jag nästan grinar. Men nu får det vara. Den här personen får hålla sig undan ett tag. Så är det bara. Tills hen kan visa att hen kan uppföra sig och bete sig vettigt och inte med jämna mellanrum anklaga mig för diverse.

[/column_half_last]

Insamling

På grund av omständigheterna omkring de myndigheter som ständigt lägger sig i mitt liv har jag förlorat möjligheten att själv lägga undan pengar i sparandet till min hund.

 

Därför är jag helt beroende av stöd och bidrag.

 

Via länken nedan kan du lämna ett bidrag i valfri storlek, som kommer att hjälpa mig på vägen till en ny hund.

 

Stort tack på förhand.

 

Bidra till insamlingen – klicka här.





Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet