Det finns massor med saker jag skulle vilja ta upp. Som att jag mår bättre idag, trots att jag lade mig ganska precis sju i morse och vaknade tre gånger innan klockan tolv när jag gick upp igen. Som att jag skulle vilja skriva lite om hur ändringen av medicineringen fungerat hittills. Som att jag sitter här nu igen, 02.20 och tänker att jag ska se ett avsnitt till av tv-serien Perception (som för övrigt är fruktansvärt bra och ni måste se den om inte gjort det än), fast att jag egentligen borde gå och sova NU i stället för SEN.
[column_half]
Kanske kan jag hålla mig kortfattad.
Det var länge sen jag hade en så tung natt som natten till idag. Jag bröt inte ihop sådär så jag satt och skakade, grinade eller blev hysterisk eller så, men det var fruktansvärt jobbigt. Innan jag klev upp igen efter en timmes stirrande i taket och flippandes med tårna funderade jag på om jag skulle öka på Venlafaxinet eftersom jag reagerar väldigt snabbt på det. Men så kom jag på att jag har ju Stesolid hemma, så jag tog två såna (5mg/st). Och däm, de funkar faktiskt. Det tog en dryg timme att skriva blogginlägget, och under den tiden försvann den värsta ångesten, vilket var högst tacksamt. Nu mår jag som sagt var bättre, om än trött.
Om medicineringen
När jag höjde Lamotriginet så följde faktiskt måendet med. Jag kände ganska direkt skillnad, vilket var/är otroligt spännande. Det innebär att det finns utrymme att höja ännu mer, framför allt om Venlafaxinet ska ned mera. Just nu äter jag Lamotrigin 100mg/dag och Venlafaxin 75+37,5mg/dag. Jag märker av att Venlafaxinet har minskat, och hade inte Lamotriginet gått upp i dos hade jag nog börjat bli mer tydligt deprimerad – igen. Således är jag oerhört nöjd med att det so far funkar med Lamotrigin, och att jag inte blir sådär jävla aströttast av det som jag blev förut. Nu på onsdag ska jag också hämta en bettskena som ska hjälpa till med syreupptag under sömn, så om den funkar som den ska kommer jag ju att piggna till bara av det. Då kommer det i sin tur att påverka trötthet på dagarna, vilket endast är av godo. Jag återkommer givetvis med rapport när jag testat några dagar – men jag måste säga att det verkligen känns som att ääääääääntligen… herregud, vad jag har väntat!
[/column_half][column_half_last]
Sen är det ju det där med sömnen.
Jag vet inte hur jag får till det, detta med min rubbade dygnsrytm. Att jag varenda jävla dag, i princip, inte kommer i säng förrän efter tre. Helt sanslöst. Nu sitter jag här, och ska titta på ett avsnitt till av Perception, eftersom förra avsnittet avslutades med världens cliffhanger som man liksom måste se fortsättningen på innan man dör.
Grejen är inte att jag inte somnar (förutom igår, dåh). Grejen är att jag har så grymt, sjukt jävla assvårast att ta mig till sängen. Jag ska bara göra si, jag ska bara göra så, jag måste gå på dass, jag måste röka lite till, jag måste… ja, ni vet.
Det fick mig osökt att tänka på mitt möte idag med min gamla och min nya handläggare på soc. Min gamla handläggare är den bästa handläggare jag någonsin har haft på soc, och jag har haft hjälp av dem i perioder i hela mitt vuxna liv. Den nya handläggaren verkar trevlig och så, men det kommer att bli oerhört svårt för henne att fylla den gamla handläggarens skor. Så är det bara. Jag tycker nästan lite synd om henne. Men vi får väl se… min plan är att, förhoppningsvis med hjälp av min framtida god man, kunna börja plugga igen nästa höst.
Nu är klockan strax kvart i tre. Avsnittet jag ska se av Perception står och laddar för fullt, så det är nog strax klart. Jag ska ta och ägna mig åt det, och framöver kommer det nån slags recension av serien, för den är verkligen asbra.
Until then, gott folk…
God natt 🙂
[/column_half_last]