Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag kan inte sova. Jag lade mig halv tre – något tidigare än vanligt. Lade lite patiens för att koppla bort och slappna av. Tji fick jag. Ångesten och paranoian slog till med stora, vrålande käftar. Det enda jag kunde tänka på var mina grannar, hur samtalet mellan fastighetsjuristen och dem kommer att se ut, hur jag tror att de kommer att svartmåla mig så att även juristen tror dem, hur ingen någonsin kommer att vilja hjälpa mig att hitta ett boende…

grief in tears of raindropsOch jag håller på att bryta ihop. Och hela, hela tiden så tänker jag på hur ett samtal mellan mig själv, Rödtotten och Morrhoppan skulle se ut. Allt jag skulle vilja säga till dem efter de här åren sen 2011 när de förstörde mitt liv att min innan dess inte särskilt utvecklade paranoia stegrade sig, åtminstone i mina ögon ganska rejält. Tillräckligt för att vara riktigt jävla asjobbigt, sådär på riktigt.

Och eftersom jag känner att jag måste få det ur systemet – nu, på en gång, så skriver jag därför ett brev som jag aldrig kommer att skicka till dem. Varför skulle jag det? Jag lär inte bli gladare. De lär inte bli gladare. Ingen lär vilja att jag bor kvar längre än jag måste, och jag har bott kvar längre än jag någonsin hade trott. Nej, brevet kommer aldrig att skickas. Men kanske att min hyresvärd hittar den här bloggen och läser det här, och genom det kanske förstår varför jag så förtvivlat vill härifrån. Som parentes kan tilläggas att VD’n på min hyresvärd idag började följa mig på Instagram. Jag har inte skickat upp några bilder där på väldigt, väldigt länge, så nu var jag ju tvungen att få upp ett 40-tal, bara så han ska ha nåt att titta på. Varför han följer mig där övergår mitt förstånd, men tja.. jag lär ju roa honom med något, antar jag.

Det här är för övrigt inte ens en fjärdedel av det jag vill ha sagt, men jag lär ju börja någonstans.

Kära grannar,

Maken till människor med vilja och behov av att lägga sig i andras liv och leverne har jag då aldrig varit med om tidigare. Visst har jag hört skräckhistorier, och kvinnan som bodde i min lägenhet innan jag flyttade in varnade mig för framför allt dig, Rödtott. Tyvärr mindes jag inte det den dag ni började adressera mig därför att jag skulle vara dagmatte åt en hund som då bodde här i trappen. Under någon sommar eller så hade vi rätt god kontakt.

Men sen, när jag tog hem min andra foderhund från Försvaret. Då vände ni mig ryggen och började attackera mig så till den milda grad att jag bröt ihop. Gång på gång på gång på gång. Att ni inte hörde mig vråla av sorg om nätterna är för mig en gåta. Att ni inte reflekterade över att jag vände och gick åt andra hållet när ni satt ute i bersån på gården. Att jag gömde mig på väg in om ni befann er på fel sida av huset och kanske skulle se mig och min hund. Att jag gick genom källaren för att komma till tvättstugan utan att ni skulle se mig. Ni reflekterade inte ens över vad ni gjort, utan trodde i er naivitet att ni gjort det rätta för mig och mina hundar. Utan att fråga, genom att dra egna slutsatser utan belägg, genom att snacka skit och hitta på lögner om mig och mitt sätt att uppfostra mina hundar, genom att anmäla mig till höger och vänster för att folk skulle förstå vilken otroligt dålig matte jag är. Det är ett under att ni inte ringde runt angående mina katter också.

Nej, ni förstod inte. Jag tror inte ens att ni brydde er. Ni förstår inte att jag än idag måste gå förbi era lägenheter på väg ut. Ni förstår inte att jag än idag oroar mig för att ni ska kika ut genom dörrhålet och klocka mig hur länge jag är ute med hunden, hur länge jag är borta, hur lång tid jag tar på mig från det jag kommer hem tills jag går ut med hunden igen – och så vidare i all oändlighet. I min värsta paranoia då, 2011, var jag helt övertygad om att ni satt upp kameror i trapphuset, att ni hade spioner ute längs de promenadstråk jag brukade gå med hunden, att ni faktiskt klockade mig och antecknade i en bok. Och jag ljuger inte, jag hittar inte på. Jag var konstant rädd, orolig, stressad, paranoid, periodvis fylld av ångest. Konflikträdd som jag är, ville jag inte heller konfrontera er eftersom framför allt Rödtotten är the Queen Bee på den här adressen. Hon styr och ställer med järnhand över huset och gården. Dessutom är hon rättfärdighetens gudinna – hon skulle då aaaaaldrig göra någon något förnär. Däremot skvallrar hon för både grannar i huset, husen intill och alla som vill lyssna, samt till hyresvärden, om sånt hon tycker är fel. På gott och ont, givetvis, men främst ont i mina ögon.

Jag har bott i min lägenhet i tolv år, lite drygt. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle bli kvar så länge, men mitt liv utvecklade sig så att jag var tvungen att stanna kvar fast att jag egentligen inte ville. Under dessa år har jag i perioder utsatts för diverse klagomål av Morrhoppan som bor rakt under mig. Hon/du är ljudkänslig så det är fan pinsamt åt det, och du tycks hysa en tro att du är den enda som bor i den här trappen och således får låta – vilket du givetvis inte gör, eftersom även du är så självrättfärdig och god som människa. Trots det har du i alla år gnällt över ljud som kommer från min lägenhet. Vissa gånger har du haft rätt, när jag varit obetänksam och inte insett vad klockan är, eller något annat. Andra gånger har dina klagomål varit helt utan anledning, och de ljud du gnällt över har varit helt vanliga levnadsljud. Vissa saker kan jag hålla med om kan uppfattas som störande – förutsatt att de faktiskt finns där. Annat får du faktiskt helt enkelt leva med. När jag dessutom får veta att jag inte är den enda du gnäller på, blir det ännu mer löjligt.

Jag har ägnat åratal åt att i princip dygnet runt fundera över vad jag kan göra för att ni ska bli nöjda. Jag har funderat över volymen på min musik. Vart jag kan/ska ställa min laptop med tillhörande högtalare, vilket är det sätt jag lyssnar på musik, för att de ska störa så lite som möjligt. Jag dammsuger inte efter 18.00 om jag kan låta bli, av rädsla för att du ska bli vansinnig. Jag är så försiktig jag kan när jag drar ut stolar under borden, eftersom det kan skrapa i golven och orsaka irritation hos dig. Min hund får inte ha vare sig tyngre tuggben eller pipleksaker efter 18.00, helst eftersom det kan dunsa i golvet och på det stora hela låta illa.

Ni två, Rödtotten och Morrhoppan, har en förmåga att oinbjudna lägga er i andras liv och kliva över andras gränser på ett sätt som är ouppfostrat, omoget och rent ut sagt barnsligt. Ni bara kliver in och förväntar er att vi som utsätts för er ska nicka och se glada ut. Eller?

Hur skulle ni egentligen reagera om ni fick ordentligt på moppo?

Jag tror att det var sensommaren 2011 som jag skällde ut er efter noter, när ni satt tillsammans med ett större antal grannar i er ålder, spelade spel på gräsmattan och grillade (har jag för mig). På väg hem med Ella (hunden) blev jag så förbannad att jag inte kunde hålla mig. Jag gick fram till er och skrek och vrålade så troligen hela kvarteret hörde. Jag sade precis vad jag tyckte och tänkte om er, och sade åt er att hålla er så långt borta från mig och mitt liv som ni bara kan. Att ens överväga att lägga er i var högeligen förbjudet från och med då. Det slutade med att sedan 2011 har Rödtotten inte ens tittat åt mitt håll. Ser vi varandra ute på gården vänder hon sig demonstrativt om eller tittar åt ett annat håll. Morrhoppan under mig använde samma taktik under ett par år, men vi började kunna ha någon slags kontakt när vi möttes i trappen eller porten ut. Tills hon/du kom upp och gnällde igen. Två gånger på ganska kort tid. Tidigt som fan på kvällarna, och anklagade mig för att ha spelat musik från morgon till kväll i ett sträck, på så hög volym att du skulle ha störts av det – hela tiden. Nu är det såpass länge sen att jag inte minns om jag faktiskt gjorde det eller ej, men den andra gången du var upp (halv nio en kväll före helgdag) sade jag åt dig att du är så ljudkänslig att det fanimej är pinsamt.

weeping from rape by intrudersJag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Jag är en helt normal människa som lever ett helt normalt liv för en person som går sjukskriven hemma om dagarna. Det enda jag vet är att er relation till personalen nere på kontoret hos min hyresvärd gör att de naturligtvis lyssnar på er framför mig. Det gör att min situation blir otroligt svårhanterlig för mig. Att bo i samma trapp/hus som er har under årens lopp gjort att jag inget annat vill än komma härifrån. Som det ser ut just nu, ser det mörkt ut. Och det är till största delen ert fel. Jag tror att ni ungefär lika mycket som jag själv, skulle vilja att jag flyttade härifrån. Ja, för ni kommer aldrig någonsin att röra på er förrän ni dör. Och med tanke på er envetenhet och allmänna jävelskap lär ju det ta sisådär en 20 år – minst. Och innan dess lär jag vara så bitter att inte ens ett ton socker skulle hjälpa nämnvärt för att få mig på bättre humör eller bli ett uns trevligare.

Och tro mig. Jag vill inte hamna där. Jag är redan så bitter så det räcker och blir över. Jag vill vråla och skrika, hälla illaluktande saker i era brevlådor, stoppa hundbajs i ventilerna in i era sovrum, kalla er förnedrande saker när ni hör, sprida rykten om hur Rödtotten är med eller mindre tandlös och limmar fast tänderna med superlim i käften (fråga mig inte hur, men jag har hört att hon gör det) och så vidare i all oändlighet. Jag vill att ni ska lida minst lika mycket och lika länge som jag själv har gjort. Jag känner mig inte ett dugg ödmjuk eller mogen i den här frågan. Den skada ni har gjort mig i och med ert oinbjudna intrång i mitt liv, kommer att ta mig åratal att reparera. Redan nu funderar jag över vilken sorts grannar som kommer att finnas i det hus där jag kommer att bo – någon gång. Kommer de att vara likadana som er? Kommer de att vara tysta och anonyma och inte gnälla?

Jag vet inte.

Det jag vet är att jag är så fruktansvärt trött. Att varje grej ni gör nu, varje gång Rödtotten demonstrativt vänder bort blicken, varje gång Morrhoppan kommer och gnäller, varje gång jag måste fundera över om jag gör rätt eller fel, om ni sitter i era lägenheter och stör er på att jag ens existerar… Det är så påfrestande så ni anar inte.

Så jag antar att jag kan säga, utan att egentligen mena det…

Jag är ledsen att jag existerar. Jag är ledsen att jag råkade komma in i era liv. Det är ett av de största misstag jag någonsin har gjort (och jag har gjort många), så ni är inte ensamma om känslan av att jag borde bort härifrån så ni får lugn och ro i era liv. Jag är ledsen att jag stör era normer om dygnsrytm, hunduppfostran, hur man ser ut och klär sig och så vidare.

Men jag kommer aldrig någonsin att förlåta er för vad ni har gjort mot mig och i förlängningen mot mina hundar. Saknaden och sorgen efter hunden som återgick till Försvaret kommer alltid att sitta som en tagg i mitt hjärta, eftersom hon är så tätt sammankopplad med er behandling av mig. Jag kommer för all framtid att se ner på er och faktiskt hata er med en passion som nästan skrämmer mig själv, för vad ni har lyckats åstadkomma utan att ens fundera över saken.

(( Nästan en timme senare efter att ha skrivit det här inlägget är ångesten inte fullt så stark. Pulsen känns hyfsat normal, jag andas normalt och kan se normalt utifrån hur trött jag är. Ibland älskar jag verkligen Stesolid. ))

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet